Plötsligt kommer det en liten ljusglimt i coronamörkret. Ett paket från mitt älskade yngsta barnbarn Clarissa, som jag inte träffat på över ett år. Hon har gjort en fin pärlplatta åt mig som jag önskade mig när hennes mamma visade en bild på en annan som hon gjort häromsistens.
Hon har själv hittat på mönstret och jag förundras över hur exakt hon har fått till katten på mitten. "Ni gillar ju katter", sa hon när jag ringde och tackade. När Mirren var liten kallade hennes pappa henne för "Lilla kissen" och hon kallade sin pappa för "Stora Katten" och det har väl Lissan hört, antar jag.
Så mycket för katterna eftersom både Mirren och hennes pappa är höggradigt allergiska mot pälsdjur. Så detta är den första katten som har kommit hem till oss.
Här är pärlplattan som jag tyckte var så fin med solen och alla blommorna. Även detta motiv har hon skapat själv.
8 kommentarer:
Den tjejen är duktig! Att skapa motiv alldeles själv är inte det lättaste, och att sedan får till det "rätt" också är ju ännu svårare. Otroligt bra gjort! Å den fina tavlan kan man ju verkligen inte vara allergisk emot;-)
Så duktig hon är, det kan inte var det lättaste att hitta på mönster själv.
Kram, Ingrid
Så gulligt!
Framför mig har jag en rund pärlbricka som mitt barnbarn och jag gjorde för över ett år sedan. Använder det som underlägg för temuggen. Så fint minne. Har inte träffat henne på över ett år.
Önskar dig en bra dag!
BP:
Hon är väldigt smart, den lilla tjejen. Och kreativ. Ögonen på katten är faktiskt sneda också om man håller plattan långt ifrån sig.
Önskar dig en skön fortsättning på veckan.
Ingrid
Ingrid:
Hon har tydligen inga problem med det. Jag är mest förvånade över att katten är så matematiskt riktigt placerad. Jag har räknat pärlorna på var sida om kattens nederdel, 7 st. Sen har hon tydligen bara fyllt på.
Kram tillbaka från Ingrid
Lena i Wales:
Då förstår du hur det känns att inte få träffa sina barnbarn. De växer ju så snabbt i den här åldern också. Men förhoppningsvis dröjer det kanske inte så länge innan jag får en coronaspruta så de kan komma ner och hälsa på. Det är ju värre för dig som har barnbarnen i Sverige (?).
Ingrid som också önskar dig en bra dag.
Så gulligt! Och vad bra att ni kan prata i telefon i alla fall.
Men nu börjar det verkligen bli lite segt det här karantänslivet, tycker jag. Kanske för att det går att ana ett slut på eländet? Så här otålig har jag nog inte känt mig tidigare – jag vill verkligen att det ska vara över snart!
Karin:
Tyvärr verkar det som om vaccineringen tar tid. Håller med dig om att det börjar bli riktigt tråkigt. Känner det som om barnbarnen växer ifrån mig - den äldsta av de yngsta har ju redan börjat högstadiet. Då växer de fort.
Önskar dig allt gott!
Ingrid
Skicka en kommentar