Kristi Himmelsfärdshelgen 2010

Helgen tillbringade vi med Mirrfamiljen i deras sommarhus på Öland. Jag hade hoppats att hitta orkidéer på Alvaret, men det var tydligen för tidigt. Däremot fanns det rikligt med blommande gullvivor överallt.

Vädret var, med undantag av några futtiga soltimmar på fredagsmorgonen, dimmigt och fuktigt hela tiden. Trots det tillbringade vi den mesta tiden utomhus. När det inte småduggade, åt vi måltiderna ute på verandan, med utsikt över havet och strandängen med alla fåglar. För både göken och näktergalarna passade detta väder tydligen perfekt i alla fall...

Strandängen i dimma. (Bilderna går att klicka större)

Vi gick också på promenad ner till stranden där Lillmirren roade sig med att kasta stenar i vattnet.

På promenad ner till stranden

Lillmirren och jag nere vid stranden. Solen tittade fram några timmar på fredagsförmiddagen

Om livets förgänglighet blev vi påminda när vi gick förbi en svan som tydligen lagt sig för att dö på land.



Stenen med den guldgula laven liknar nästan en igelkott

Mirrmaken fortsatte med att röja passagen genom den nästintill ogenomträngliga snårskogen av enar och sly ner till stenmuren, som omgärdar tomten för att få bättre havsutsikt från huset.


Idogt arbete med att röja en passage ner till stenmuren

Vädret var perfekt för att elda nersågade grenar och kvistar och trots fukten brann det bra, när väl elden fått fäste. Att såga och dra ris och kvistar till eldarna, var den huvudsakliga sysselsättningen för Mirrmaken och MM under dessa dagar. Även Lillmirren var med och assisterade.

Elden tog sig efter ett tag trots att det småduggade

Lillmirren hade jobbat mycket med att dra grenar till elden...

Mirren och jag passade barn och stod för markservicen, precis som vanligt… Vis av erfarenheten från tidigare besök i huset, där mycket av hushållsgrejorna fortfarande saknas, hade Mirren lagat all mat hemma för alla dagarna till fem personer och en bebis och tagit med sig. Det återstod alltså bara att koka potatis, pasta eller ris till rätterna.

Traktoråkning med gräsklipparen var nog det roligaste för Lillmirren under den här helgen

Men eftersom mathållningen i Mirrfamiljen består av två lagade mål mat, frukost, två mellanmål och kvällsmat per dag, blev det en hel del att diska efter sex personer. Diskmaskin saknas ännu, så det blev min ordinarie sysselsättning under dessa dagar. Jag tycker nämligen att det är mindre jobbigt att diska än att passa barn. I synnerhet som det minsta barnbarnet, tio månader, bara vill ha gåhjälp och ingenting annat är roligt, vilket han ljudligt tillkännager...

Minimirren vill bara stå upp eller gå mellan stolar hela tiden...

Mirren och jag tog i alla fall ledigt en eftermiddag, lämnade barnen till pappan och morfadern, och åkte och handlade i den utmärkta ICA-butiken på orten. Det var på hemvägen vägen spärrades av dessa djur, som ännu inte hunnit växa till sig, och därför inte var så svåra att skrämma så att vår bil kunde passera fritt.

Stutarna är snälla och rädda även om de är något skräckinjagande

På söndagen åkte vi för att fira gudstjänst i den närbelägna kyrkan i Högby, Ölands största.

Försvarstornet på kyrkan står kvar sedan medeltiden

Kyrkan är Ölands största

Vi var inte ensamma om att vilja lyssna till den riksbekante prästen Dag Sandahl, som jag var lite nyfiken på. Det kunde även vara bra att träffa kantorn,tänkte jag, så man kanske kunde få lite vikariat i framtiden under sommaren. Det var en härlig gudstjänst med underbar orgelmusik och sång av Marie, kantorns fru, som också är kantor.

I kyrkan fanns två senmedeltida helgonskåp, ett enastående vackert med Jungfru Maria. Själva altartavlan var också spännande. Tornet, ett försvarstorn från 1100-talet står fortfarande kvar. Jag glömde tyvärr att ta en broschyr och det står inte mycket mer på nätet om kyrkan.

Mariaskåp från 1400-talet

Helgonskåp, också det från 1400-talet

Altartavlan i kyrkan med träskulpturer

Predikan var föredömligt kort och innehållsrik och framfördes både med humor och med känsla och övertygelse. Både präst och kantorer var mycket vänliga och tillmötesgående och vi hade en lång och angenäm pratstund med dem under det efterföljande kyrkkaffet i vapenhuset. Även om jag inte delar Dag Sandahls åsikter i vissa frågor, tyckte jag att han som människa var både karismatisk och trevlig och dessutom hade en fantastisk röst.

På hemvägen fotade MM en vacker rabatt av blommande hyacinter genom bilrutan.

Fredagstema Show and Tell - När jag var liten…

Fredagstemat, som Bejla har hittat på, kommer för en gångs skull lite tidigare än vanligt eftersom jag inte kommer att få tid att sitta vid datorn de närmaste dagarna. Ska berätta varför lite senare. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne.

När jag var liten fanns bland annat inte:

• motorvägar
• bananer och ananas
• baddräkter i lycra eller liknande material
• frysskåp
• TV

Resan från Norrköping, där jag bodde, till Stockholm med bil tog i det närmaste tre och en halv timme på den bitvis mycket kurviga vägen. Resan till Öland sex-sju timmar. Vägen gick då längs med den vackra Östersjökusten. Jag kommer ihåg hur glad jag blev varje gång jag fick syn på havet och den underbara skärgården. Utsikten från sommarbadhuset vid Bråviken var inte densamma…

Bilderna går att klicka större

Bananer var någonting man fick läsa om i ABC-boken i skolan. På sidan med A var det en bild med en apa på och på B en banan. Jag funderade mycket på hur en sådan kunde smaka. Under kriget (det andra, som MM brukar påpeka eftersom han är nio år yngre än jag) kom det inga båtar med exotiska frukter utom till jul, då vi fick apelsiner. Inte heller ananas hade jag smakat innan jag blev nio år…

Bilden från Stora Nicke Nyfikenboken

Baddräkten var ett sorgligt kapitel. Den var för det mesta hemstickad i ylle. Efter en sommar hade den krympt och tovat ihop sig till oigenkännlighet.

Bilden från ClipArt

När jag var riktigt liten kommer jag ihåg att vi inte ens hade kylskåp. Ibland kom det nämligen en farbror och lämnade stora isklumpar vid dörren. Min farfar hade en isdös fylld med sågspån, som vi gömde oss i när vi lekte kurragömma. Glass var därför sällsynt, det fick vi bara när det var stor fest.

Bilden från nätet

Självfallet hade vi inte TV. Vad roade vi oss ungar med då? Upp till nioårsåldern bodde min familj, mamma, pappa, jag och mina två bröder, på det muromgärdade gamla lasarettet i Norrköping. Till detta hörde en stor park med en liten lekplats med sandlåda och gungor.

Vår och höst kördes vi ut på morgonen och hämtades hem av hembiträdet när det var lunch och sen var det ut igen tills vi blev inplockade vid fyratiden. Även vintertid var vi mycket utomhus. Några speciella aktiviteter för barn fanns inte på den tiden.

Barnbarnen på lekslottet i Tullinge

Jag kan aldrig minnas någonsin att jag hade det tråkigt under min tidiga barndom. Jag lärde mig läsa i femårsåldern, så böcker blev därefter min huvudsakliga sysselsättning. Böcker ur Sagabibliotekets Saga var favoritläsningen.


När jag var sju år började jag spela piano med följd att jag var tvungen att öva en timme per dag, något som jag då tyckte var ganska odrägligt, men som jag nu är tacksam för…

Här ackompanjerar jag en underbar trumpetare, Mikael Wittvång på Bifrosts jubileumsfest

Mer bilder från modevisningen

På begäran från P som också har skrivit ett långt inlägg om modevisningen på sin blogg, publicerar jag några fler bilder från Anna Dolls modevisning. Den som går in och läser på hennes blogg ser ju vem av tjejerna som är hon på bilderna...

Det var mycket från bland annat Marimekko som var väldigt vackert! Bilderna går att klicka större.

Modevisning i Söderköping

Gruppfoto på alla modellerna som deltog i modevisningen i söndags kväll. Bloggblad står längs till höger. Anna Doll själv i mitten. Bilderna går att klicka större.

I förra veckan meddelade Bloggblad att hon skulle medverka i en modevisning, anordnad av Anna, som har boutiquen Anna Doll här i Söderköping, och Kjell, som är föreståndare för Hemköp. Anna skulle stå för kläderna och Kjell för förtäringen i samband med visningen.

Bloggblad undrade om inte jag skulle gå och titta, men jag sa att jag inte hade lust att betala etthundrafemtio kronor för att se henne gå fram och tillbaka på golvet i Nyströmska skolans matsal. Jag kunde ju göra det gratis när som helst annars…

Men efter att ha suttit inregnad i två dagar bestämde jag mig i alla fall, efter att ha läst hennes senaste inlägg i bloggen, att åka dit. Det hela skulle börja klockan sex på kvällen. Kvart över fem ringer Bloggblad och undrar om jag kan komma dit med detsamma och spela lite lättsamt på flygeln medan man minglade och drack vin. Jag skulle i så fall slippa betala entré…

Jag la en mycket hastig make up, rafsade åt mig några notböcker ifall inspirationen skulle sina och kastade mig sen i bilen och åkte direkt in till Söderköping. Matsalen var redan halvfull med förväntansfulla damer och en och annan herre. Sorlet, som redan var högt när jag anlände, blev om möjligt ännu högre när jag började spela gamla slagdängor och evergreens…

Här väntar tre modeller på entré.

Kjell hade dukat upp en fantastisk ostbricka med exotiska frukter, skinka och ost. Man bjöds också på vin eller läsk med lite tilltugg innan det hela började, men ostbrickan fick man inte röra förrän efter modevisningen.


Hela modevisningen blev en mycket trevlig och informell tillställning, eftersom många av modellerna var släkt eller goda vänner med dem som satt i publiken. Bloggblad mannekängade helt proffsigt och vant och visade kläder, som passade de flesta av oss som var där. Ni kan läsa om detta i hennes blogg.




Men många av plaggen som visades av den yngre generationen gav upphov till många suckar – snyggt om man hade vägt 20 kg. mindre…


Och ärmlöst – det hade jag när jag var nitton. Nu, när jag har jag fyllt sjuttiotre, så det är inte längre lika tjusigt…

För visst är det så, är man ung och söt och inte väger mer än högst femtiofem kilo är ALLTING man sätter på sig lika snyggt! Har man dessutom skyhöga klackar så blir man ännu smalare, längre och vackrare!


Men det var en kollektion med många spännande plagg och annorlunda än dem man ser i de vanliga modebutikerna och varuhusen. Och Anna var en glad och charmant konferencier, som kunde allt om sina kläder och gav oss tips och råd om skötseln av dessa.

Efter visningen hade alla blivit hungriga och högg med god aptit in på den rikliga buffén.




Och när alla ätit sig mätta vidtog ännu en programpunkt. Pia, en ståuppa som till vardags är sjukhusclown, äntrade scenen och tog den helt i besittning. Under tiden vi åt hade klädstänger med kläder burits in till allmän beskådan och det blev en färgglad bakgrund till hennes framträdande.

Pia läste ur damtidningarna och kommenterade bland annat deras mat- och bantningsrecept på ett oefterhärmligt sätt utan att dra på munnen. Men det gjorde vi desto mer…


Sedan Anna avtackat alla modellerna och Pia med champagneflaskor och var sin ros, drog vi oss alla hemåt i den ljusa vårkvällen.

Stegeborgs slottsruin

Som mina bloggvänner kanske lagt märke till tröttnar jag ganska fort på mina rubrikbilder. Den här nya bilden av Stegeborgs slottsruin tog jag förra året - ännu har det inte blivit så grönt här omkring. Ruinen befinner sig lite drygt en mil från Mogata, vår lilla by. Visst är tornet imponerande!

Bilderna går att klicka större

Historiens vingslag susar lite extra om öronen varje gång man återser detta fantastiska byggnadsverk, dvs. varje gång man ska ta Stegeborgsfärjan över till Vikbolandet och spela på någon friluftsgudstjänst. Bara tänka sig att här bodde Johan III med hela sitt hov under många år...

Från bron över till färjan har man också utsikt över den vackra gamla Skällviks kyrka. Här fanns redan en kyrka på 1100-talet, men Johan III behövde en större, så han lät bygga om den. Den är flitigt anlitad som bröllopskyrka av förståeliga skäl!

Fredagstema Show and Tell - Hysteri

Man undrar vilken baktanke Bejla, som hittat på fredagstemat för maj månad, hade när hon valde det första ämnet Hysteri. Det ska bli spännande att läsa hennes inlägg. Övriga fredagsbloggare finns länkade på hennes blogg.

Hysteri kommer från grekiskans hysteria, som betyder livmoder. Det läste jag på Wikipedia. De gamla grekerna trodde nämligen att livmodern kunde vandra omkring i kroppen och ställa till med djävulskap och allehanda sjukdomar.

Det var alltså bara kvinnor som kunde drabbas av detta (som alltid när det gäller något negativt!) och en kvinna, som hade en viss sorts psykisk störning, kallades för hysterika ända fram på 1900-talet. Därför är det fortfarande sällan man hör talas om en man som är hysterisk, antar jag. Hur ofta läser man om en hysteriker?

Hysteri är numera inte en sjukdom utan mer som ett närmast sjukligt tillstånd av upphetsning hos vanliga normala människor. Man talar mycket om hysteri i media nu för tiden, när någon popgrupp uppträder och småflickorna skriker besinningslöst och svimmar när de får se eller lyssna till sin popidol t.ex. Jag saxar några citat från webben:

Kattmynta-hysteri,
Hysteri efter Johans uttåg ur Idol,
Uppdriven hysteri kring rollkur (nytt ord att införliva med sin vokabulär)
Kampen om OS skapar hysteri t.ex.

Man kan tydligen bli hysterisk av att blogga t.o.m eftersom man talar om Blogghysteri …

Bild från nätet och Östran

Ordet måste i alla fall ha mist mycket av sin ursprungliga betydelse. Jag kan kanske lätt säga: ”Jag blir fullkomligt hysterisk när du aldrig sätter in din tallrik i diskmaskinen efter dig!” utan att tänka särskilt mycket på vad det egentligen betyder. Nämligen ett tillstånd av yttersta frustration och där känslorna helt har tagit överhand över förnuftet, när man hyperventilerar eller lägger sig ner på golvet och skriker och sparkar. Som den här damen som missade sitt flygplan…

Inte la sig väl alla i publiken ner och skrek och sparkade när Idoljohan tågade ut från Idol, eller? Och inte kastade väl gubbarna i OS-kommittén saker på varandra och skrek av upphetsning och svimmade när de diskuterade vem som skulle arrangera OS nästa gång…


Bilden från DN och nätet

Nej, ordet hysteriskt som förstärkning till ett adjektiv kan numera jämföras med sådana ord som gräsligt, oerhört, fett, sjukligt, enormt, jätte, j-t etc.etc. Man kan t.ex. sätta in det i meningen han är noggrann så får man exempelvis sjukligt noggrann, fett noggrann eller, just det, hysteriskt noggrann… Då vet man precis hur ordentlig vederbörande är!

Mär jag slår upp lokaltidningen idag på morgonen läser jag att ”svininfluensan i medierna har gått från nyhetshysteri till en icke-händelse” och väl är väl det i alla fall!

Fortlöpande kisse

Katten från Clipart

Kanske någon av mina bloggvänner kan hjälpa mig att leta reda på en katt av trä att ha i trädgården, en som springer i takt med vinden. En av grannarna hade en sådan i sin trädgård, men tog med sig den när de flyttade. Vit, svart och röd (tror jag jag kommer ihåg att den var) i samma storlek som en tvååring ungefär. Jag tror att jag har sett en tillverkare av sådana på Öland någonstans, men kan inte hitta någon på nätet.

Har försökt med att googla på vindsnurror (får upp sajter med vindkraftverk), trädgårdskatter (får upp sajter med små skulpturer av katter, dock inga som rör på sig), kattvindsnurror (matchar inget dokument) vindflöjlar i allmänhet (får bara upp sådana som sitter på taket eller som man kan ha på en pinne i trädgården.) Sist försökte jag med vindkatt men då frågade datorn om jag menade vildkatt.

Katten är upprättstående och springer på bakbenen.

Andlöst spännande ank-race

Så löd min rubrik till min artikel på NT:s Söderköpingssida den 6 maj 1996. Då frilansade jag som lokalreporter på NT:s Söderköpingsredaktion och hade en söndag som uppdrag att bevaka den största begivenheten på Ramundermarken, Lions Clubs årliga vårmarknad i Söderköping, nämligen Å-racet eller ank-racet som alla kallade det, då som nu. För en gångs skull ändrade inte redaktionen i Norrköping min egenhändigt satta rubrik…

Nu fjorton år senare, är allt sig likt. Tvåtusen numrerade ankor kastas fortfarande ut i Storån från en grävskopa och den som simmar fortast till målet vinner pris. Då var det 10 000 kronor och det skulle inte förvåna mig om summan är densamma idag. Ingenting annat är ju förändrat.

Mirren ringde i lördags och tänkte komma ner och hälsa på med hela familjen. Det var ju mycket lämpligt eftersom Lions Clubs sedvanliga vårmarknad, Ramundermarken, skulle gå av stapeln på söndagen. Med brandbilsvisning för Lillmirren och som sagt ank-race som dragplåster.

Efter lunch åkte vi alla in till Söderköping, där vi började med att titta på brandbilarna till Lillmirrens stora lycka. Han fick också pröva att ratta en bil, med pappa som tryggt sällskap bredvid.

Bilderna går att klicka större


Kryssande i sakta mak mellan alla stånd med diverse onödiga prylar och trängandes med stora skaror av marknadsbesökare, kom vi så småningom fram till Rådhustorget, ett kvarter därifrån. Limporna i ståndet som vi passerade, såg goda ut men kostade femtio kronor styck, så de fick vara...


På Storgatan stannade vi en stund och lyssnade på några sydamerikanska indianer som spelade och sjöng på okända instrument. Jag kände i alla fall igen panflöjten. Det lät mycket vackert eftersom de hade visst stöd av playback.


Någon meter därifrån stod Söderköpingsexpressen parkerad, så det var bara att kliva på och åka en rundtur bland alla marknadsbesökarna.


Vidare till Hagatorget där det fanns ett annat litet tåg för Lillmirren att åka runt på.


Lämpligt nog hade en knalle satt upp en låda med självgående bilar precis i lagom höjd för barn av Lillmirrens dimension. Så efter en kvart gav Mirren upp och köpte en Blixten med batteri i utbyte mot en utlovad glass. Lillmirren tog tillbaka löftet efter en stunds promenad och jag erbjöd mig storsint att han skulle få min glass istället för den som han lovat att inte äta om han fick köpa bilen…


Vidare upp till Kanalen där glassätande från hink vidtog. Smart drag av Smultronstället att erbjuda glass i liten hink med spade. Intill finns nämligen en lekplats med sandlåda. Minimirren, som just nu oförtröttligt tränar på att med stöd stå upp och sätta sig ner, var nöjd med att bara stå och hålla sig i staketet.




Vi hann precis promenera tillbaka till Rådhustorget när det ljöd en genomträngande signal precis klockan tre och de tvåtusen ankorna kastades i ån från den obligatoriska grävskopan. Några fastnade direkt i vassen, men hjälptes åter ut i vattnet med långa rakor av Lionssupportrarna i stövlar.




Efter att vi sett sista ankan simma iväg under den lilla bron som leder över till Storgatan, åkte vi hem med dagens skörd från marknaden – tre burkar honung från Mogatas egen honungsleverantör.


I bilen somnade båda barnen omedelbart, så Mirrmaken tyckte att det var bäst att fortsätta hem till Stockholm direkt efter det att han lämnat av MM och mig i Mogata. När jag ringde en timme senare för att tala om vad de hade glömt, sov barnen fortfarande…
P.S. Vid det här laget hoppas jag att alla som läst inlägget har förstått att det var plastankor det handlade om!