Från mitt liv som kantor 19

I måndags var det både en sorgens och en glädjens dag för mig. Glädjens, eftersom Ringarums församling bjöd alla som fyllt jämnt och halvjämnt över åttio och anhöriga på fin lunch och underhållning. Denna bestod av min lilla VIS-kör som framförde en liten konsert med allsångsinslag.

Många hade samlats till god lunch i Ringarums församlingshem på måndagen (Bilderna går att klicka större)

Sorgens, eftersom dagen innebar ett farväl till VIS-kören, som till hösten ska tas över av nya kantorn i Ringarum. Vi har sjungit tillsammans nu i ett och ett halvt år, varannan måndag höst, vinter och vår. Vi har haft en härlig gemenskap och nästan alla i kören har varit närvarande varje gång!

VIS-kören och jag på trappan till församlingshemmet.

Mest har vi sjungit vår ungdoms sånger – de flesta i kören har nått pensionsåldern eller över. Men sångglädjen har det inte varit något fel på och inte på rösterna heller. Vi har låtit förvånansvärt bra tycker många - och inte bara jag - som kommit fram och tackat kören efteråt.

Kyrkoherde Peter öppnade med ett fint tal till de församlade och en presentation av våra låtar som blev till en liten historia i sig. Efter att vi sjungit Vi gratulera på din födelsedag i kanon inleddes lunchen med en tartelett fylld med skagenröra toppad med färsk dill och citron.

VIS-kören vid lunchbordet

Aina och Mari som stod för lunchen är fenor på matlagning. Deras ugnsbakade lax i sås gjord på hummerfond, crème fraiche och mycket grädde, toppad med stenbitsrom och dill, var nästan det godaste jag ätit. Till det färskpotatis. Tårta till efterrätt.

Ugnsbakad laxfilé i hummersås

När förrätten var uppäten framförde vi resten av vår lilla konsert med bl.a. gamla örhängen som När det vårast ibland bergen (inte bara refrängen), En dörr på glänt och Man ska leva för varandra, som vi fick god hjälp av publiken med. Vi sjöng också välkända sånger som Ute blåser sommarvind och Fjäril vingad.

Mari och Aina får beröm och tack för sin fantastiskt goda lunch

Innan vi skildes åt och alla jubilarer fått var sin ros, fick jag och kören ett varmt tacktal av Peter. Solveig i kören höll också ett litet tal och tackade för den gångna tiden och överlämnade en ståtlig tibouchino.

Solveig överlämnar en tibouchina från kören till mig

Från mitt liv som kantor 18

Den här helgen har jag haft två stora konfirmationsgudstjänster i Ringarums församling. Igår var det redovisning och bibelutdelning i Ringarums kyrka och idag har det varit konfirmationsmässa i Gusums kyrka.

Ringarums kyrka (MM har tagit samtliga bilder som går att klicka större)

Det var glädjande att se att så många ungdomar har valt att konfirmera sig. Men traditionen på landet är stark. Rara och trevliga tjejer och killar allihop. De hade gjort en konfirmandresa till Berlin tillsammans med konfirmandprästen Stefan och församlingsassistenterna Aina och Mari. En resa som de använde som sin redovisning i gudstjänsten.

Knäböjande konfirmander

Man hade rest upp en jätteskärm i koret för att illustrera berättelserna med bilder från resan. Konfirmanderna hade bl.a. gjort ett besök i ett museum, som visade bilder från koncentrationslägret Sachsenhausen och ett i Svenska kyrkan i Berlin. Man förstod att resan hade varit en stor upplevelse för ungdomarna Tyvärr sken solen in genom de stora fönstren i kyrkan, så det var ganska svårt att se något av bilderna.

En flicka sjöng Gardells Aldrig ska jag sluta älska dig i en alldeles ny, egen tolkning, och två andra flickor sjöng Afzelius sång om frihet. Den följde mer det sedvanliga mönstret så den kunde jag ackompanjera på pianot. Alla tre sjöng också I natt jag drömde, som även församlingen fick sjunga med i, allteftersom texten visades på skärmen.

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut...

En liten överraskning följde efter Maris och Ainas tal till konfirmanderna. Talet avslutades med Bygg inte hus på lösan sand, texten på en svängig melodi som förmodligen är en gammal spiritual. Varken präst eller konfirmander visste om att vi skulle sjunga den – men konfirmanderna var helt med på noterna efter första och enda versen, som vi sjöng om igen. Det gungade fint.

Vi tränar "Bygg inte hus på lösan sand" innan gudstjänsten

Kyrkan var fullsatt, som den alltid brukar vara vid konfirmationshögtider och skolavslutningar. Ibland fyller de stora kyrkorna verkligen sin funktion. Som utgångsmusik spelade jag Intåg i sommarhagen av Wilhelm Peterson-Berger. MM tyckte jag skulle spelat något med uttåg i stället, men jag försvarade mig med att alla tågade ut ur kyrkan och IN i sommarhagen…

Uttåg till Intåg i sommarhagen

Idag har det varit konfirmationsmässa i Gusums fina lilla kyrka. Även idag var kyrkan fullsatt med föräldrar och anhöriga. Konfirmanderna tågade in till tonerna av Klinga mina klockor av Benny Andersson, som jag tyckte passade bra efter klockringningen.

Många tog nattvarden

Mässan firades på sedvanligt sätt och många var med och tog nattvarden. Idag var vinet alkoholfritt – kanske med tanke på de många ungdomar som var med. Som postludium spelade jag What a wonderful world – den låter jättefint på orgel…

Tält utanför kyrkan

Efteråt serverade Aina och Mari cider, kaffe och tårta till alla som varit med i kyrkan i ett tält utanför på kyrkgången.

Strykande åtgång på tårtan

Janne, god vän, ordförande i min f.d. kyrkokör i Mogata och numera kyrkvärd i Ringarum och jag samt Helen, också en kär vän, vaktmästare i Gusums kyrka

Vädret, som varit regnigt på förmiddagen, slog om och solen tittade fram. Alla fick en trevlig pratstund med vänner och bekanta, som slagit sig ner lite varstans där det fanns plats. Som här på klockstapeln. Roligt att se att kyrkan fortfarande har betydelse, även för dem som inte är pensionärer…

Komfirmandprästen Stefan, kykoherden Peter och Mari iförd snygga skor

Plats för fika på klockstapeln

Fredagstema Show and Tell – Gömt i min garderob

I en av mina garderober har jag en bokhylla som jag tittar i någon gång om året. Jag är uppfostrad i ett hem där man lärde barnen att vara rädd om böcker och där aldrig någon bok fick kastas. De fick däremot gömmas undan. Så det är därför bokhyllan står i garderoben. (Bilderna går att klicka större)


Nu var det länge sen jag var där och botaniserade. Jag hittar omedelbart Praktiska Trädgårdsboken – en händelse som ser ut som en tanke, om man läser mitt föregående inlägg. Den är För alla trädgårdsvänner…


Rättskrivningslära för realskolan utgiven 1955 kan kanske också komma till pass någon gång. Man kanske kan få lite uppslag till bloggen. Här finns t.ex. en berättelse om Syskonen Alm på slåtterarbete.


Jag läser: ”Hemmansägare Larsson i Vallbo tituleras ibland patron av sina underlydande, varav man kan förstå att hans egendom inte hör till de minsta”… ”Mårten var fullt sysselsatt från morgon till kväll och ståtade snart med praktfulla valkar i händerna”…Svåra ord att skriva rätt på för en tolvåring – titulera, egendom, minsta, sysselsatt, valkar.

Där finns också Göran, som ”en sommar åtnjöt konfirmationsundervisning i en halländsk prästgård” och ”den gamle hederspaschan som gjorde Lisbet brydd genom att fråga, om hon tyckte han skulle bli för gammal för att bli marskalk på hennes bröllop”. Ack ja. tiderna förändras…


Jag hittar också min barndoms mest älskade pojke, Bill den förskräcklige, av Richmal Crompton undangömd i hyllan. Bill, som gjorde alla de busstreck, som jag, den väluppfostrade lilla flickan, inte vågade. Här klarar Bill affärerna. Jag älskar hans lakoniska språk. T.ex. ”Alla tego utom Bill, vilken mumlade i sur ton: ’Sätt alla stora mänskor i menageri å’ släpp ut djuren!’”

Astas nya hem från 1932 finns också bland böckerna. Asta är dotter till professor Bröndums nya husföreståndarinna och är också behjälplig i hushållet. Men när Asta tar av hättan från tekannan följer professorn noga hennes rörelser, står det på en sida som jag slår upp på måfå.


”’Sådana små magra händer du har barn’, utbrast han. Och mager i ansiktet är du också. Hm,hm. Du måtte väl få nog att äta?’ ’Ja det kan professorn vara säker på’, sade Asta muntert. Sedan vi kom hit ha vi det utmärkt. Men jag har inga anlag att bli tjock’” Några anorektiska modeller göre sig tydligen icke besvär hos den professorn…


I Flickornas Julbok 1931 – berättelser om flickor för flickor handlar det om bl.a. om pensionsflickor, Amanda Flöjts bravader och Jenny Lind. Flickorna i novellerna heter Elsa, Ulla, Maud, Inga, Sonja och Siri. Pojkarna Ejnar, Alvar, Arne och Gösta. En av flickorna får inte vara med för att hon ätit sill till frukost…


Sista boken för denna gången är Anne vildkatt – även den en av mina älskade flickböcker som jag läste när jag var 10-11 år. Anne bor i Amerika dit hennes pappa flyttade när hans far försköt honom eftersom han inte gillade sin svärdotter. Annes pappa dör och mamman blir sjuk och de får flytta till ”Nigger Street" och har det allmänt eländigt.

DÅ skriver Anne ett långt brev till sin farfar i Sverige. Hur det går? Jag vet inte, men jag måste absolut läsa boken innan jag somnar ikväll. Det var sextiotre år sen jag läste den senast, så jag må vara förlåten om jag har glömt hur det gick…


Bejla är det som står för fredagstemat i maj. Övrig temabloggare finns länkade hos henne. Roligt att skriva om detta tema, Bejla!

Maskrosor...

Igår regnade det hela dagen och jag vågade mig inte ut trädgården förrän på kvällen. Det varma vädret kombinerat med den enorma fuktigheten har fått gräset att växa skyhögt och maskrosorna att svämma över. Eftersom jag köpte en utmärkt och dyr maskrosupptagare förra året kände jag mig tvungen att gå ut och pröva den.


Så här såg det ut i trädgården igår. Inte undra på att man blir matt! Inte nog med att maskrosorna ska hyfsas till, jag måste också rensa mellan plattorna. Det gör jag med en spackelspade.


Jag vet att det finns olika ogräsmedel som man kan hälla ut mellan plattorna, men jag tycker synd om alla skalbaggar och myror som också finns mellan och under dem. Jag framhärdar alltså med att sticka och skrapa bort ogräset.


Sen ska alla vissna penséer plockas bort, gångarna runtom huset skyfflas, kirskålen, som frodas i ett hörn av trädgården, grävas bort och alla förgrodda solrosplantor sättas ut och…


Men det tar vi en annan dag.

Kristi Himmelsfärdshelgen 2010

Helgen tillbringade vi med Mirrfamiljen i deras sommarhus på Öland. Jag hade hoppats att hitta orkidéer på Alvaret, men det var tydligen för tidigt. Däremot fanns det rikligt med blommande gullvivor överallt.

Vädret var, med undantag av några futtiga soltimmar på fredagsmorgonen, dimmigt och fuktigt hela tiden. Trots det tillbringade vi den mesta tiden utomhus. När det inte småduggade, åt vi måltiderna ute på verandan, med utsikt över havet och strandängen med alla fåglar. För både göken och näktergalarna passade detta väder tydligen perfekt i alla fall...

Strandängen i dimma. (Bilderna går att klicka större)

Vi gick också på promenad ner till stranden där Lillmirren roade sig med att kasta stenar i vattnet.

På promenad ner till stranden

Lillmirren och jag nere vid stranden. Solen tittade fram några timmar på fredagsförmiddagen

Om livets förgänglighet blev vi påminda när vi gick förbi en svan som tydligen lagt sig för att dö på land.



Stenen med den guldgula laven liknar nästan en igelkott

Mirrmaken fortsatte med att röja passagen genom den nästintill ogenomträngliga snårskogen av enar och sly ner till stenmuren, som omgärdar tomten för att få bättre havsutsikt från huset.


Idogt arbete med att röja en passage ner till stenmuren

Vädret var perfekt för att elda nersågade grenar och kvistar och trots fukten brann det bra, när väl elden fått fäste. Att såga och dra ris och kvistar till eldarna, var den huvudsakliga sysselsättningen för Mirrmaken och MM under dessa dagar. Även Lillmirren var med och assisterade.

Elden tog sig efter ett tag trots att det småduggade

Lillmirren hade jobbat mycket med att dra grenar till elden...

Mirren och jag passade barn och stod för markservicen, precis som vanligt… Vis av erfarenheten från tidigare besök i huset, där mycket av hushållsgrejorna fortfarande saknas, hade Mirren lagat all mat hemma för alla dagarna till fem personer och en bebis och tagit med sig. Det återstod alltså bara att koka potatis, pasta eller ris till rätterna.

Traktoråkning med gräsklipparen var nog det roligaste för Lillmirren under den här helgen

Men eftersom mathållningen i Mirrfamiljen består av två lagade mål mat, frukost, två mellanmål och kvällsmat per dag, blev det en hel del att diska efter sex personer. Diskmaskin saknas ännu, så det blev min ordinarie sysselsättning under dessa dagar. Jag tycker nämligen att det är mindre jobbigt att diska än att passa barn. I synnerhet som det minsta barnbarnet, tio månader, bara vill ha gåhjälp och ingenting annat är roligt, vilket han ljudligt tillkännager...

Minimirren vill bara stå upp eller gå mellan stolar hela tiden...

Mirren och jag tog i alla fall ledigt en eftermiddag, lämnade barnen till pappan och morfadern, och åkte och handlade i den utmärkta ICA-butiken på orten. Det var på hemvägen vägen spärrades av dessa djur, som ännu inte hunnit växa till sig, och därför inte var så svåra att skrämma så att vår bil kunde passera fritt.

Stutarna är snälla och rädda även om de är något skräckinjagande

På söndagen åkte vi för att fira gudstjänst i den närbelägna kyrkan i Högby, Ölands största.

Försvarstornet på kyrkan står kvar sedan medeltiden

Kyrkan är Ölands största

Vi var inte ensamma om att vilja lyssna till den riksbekante prästen Dag Sandahl, som jag var lite nyfiken på. Det kunde även vara bra att träffa kantorn,tänkte jag, så man kanske kunde få lite vikariat i framtiden under sommaren. Det var en härlig gudstjänst med underbar orgelmusik och sång av Marie, kantorns fru, som också är kantor.

I kyrkan fanns två senmedeltida helgonskåp, ett enastående vackert med Jungfru Maria. Själva altartavlan var också spännande. Tornet, ett försvarstorn från 1100-talet står fortfarande kvar. Jag glömde tyvärr att ta en broschyr och det står inte mycket mer på nätet om kyrkan.

Mariaskåp från 1400-talet

Helgonskåp, också det från 1400-talet

Altartavlan i kyrkan med träskulpturer

Predikan var föredömligt kort och innehållsrik och framfördes både med humor och med känsla och övertygelse. Både präst och kantorer var mycket vänliga och tillmötesgående och vi hade en lång och angenäm pratstund med dem under det efterföljande kyrkkaffet i vapenhuset. Även om jag inte delar Dag Sandahls åsikter i vissa frågor, tyckte jag att han som människa var både karismatisk och trevlig och dessutom hade en fantastisk röst.

På hemvägen fotade MM en vacker rabatt av blommande hyacinter genom bilrutan.

Fredagstema Show and Tell - När jag var liten…

Fredagstemat, som Bejla har hittat på, kommer för en gångs skull lite tidigare än vanligt eftersom jag inte kommer att få tid att sitta vid datorn de närmaste dagarna. Ska berätta varför lite senare. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne.

När jag var liten fanns bland annat inte:

• motorvägar
• bananer och ananas
• baddräkter i lycra eller liknande material
• frysskåp
• TV

Resan från Norrköping, där jag bodde, till Stockholm med bil tog i det närmaste tre och en halv timme på den bitvis mycket kurviga vägen. Resan till Öland sex-sju timmar. Vägen gick då längs med den vackra Östersjökusten. Jag kommer ihåg hur glad jag blev varje gång jag fick syn på havet och den underbara skärgården. Utsikten från sommarbadhuset vid Bråviken var inte densamma…

Bilderna går att klicka större

Bananer var någonting man fick läsa om i ABC-boken i skolan. På sidan med A var det en bild med en apa på och på B en banan. Jag funderade mycket på hur en sådan kunde smaka. Under kriget (det andra, som MM brukar påpeka eftersom han är nio år yngre än jag) kom det inga båtar med exotiska frukter utom till jul, då vi fick apelsiner. Inte heller ananas hade jag smakat innan jag blev nio år…

Bilden från Stora Nicke Nyfikenboken

Baddräkten var ett sorgligt kapitel. Den var för det mesta hemstickad i ylle. Efter en sommar hade den krympt och tovat ihop sig till oigenkännlighet.

Bilden från ClipArt

När jag var riktigt liten kommer jag ihåg att vi inte ens hade kylskåp. Ibland kom det nämligen en farbror och lämnade stora isklumpar vid dörren. Min farfar hade en isdös fylld med sågspån, som vi gömde oss i när vi lekte kurragömma. Glass var därför sällsynt, det fick vi bara när det var stor fest.

Bilden från nätet

Självfallet hade vi inte TV. Vad roade vi oss ungar med då? Upp till nioårsåldern bodde min familj, mamma, pappa, jag och mina två bröder, på det muromgärdade gamla lasarettet i Norrköping. Till detta hörde en stor park med en liten lekplats med sandlåda och gungor.

Vår och höst kördes vi ut på morgonen och hämtades hem av hembiträdet när det var lunch och sen var det ut igen tills vi blev inplockade vid fyratiden. Även vintertid var vi mycket utomhus. Några speciella aktiviteter för barn fanns inte på den tiden.

Barnbarnen på lekslottet i Tullinge

Jag kan aldrig minnas någonsin att jag hade det tråkigt under min tidiga barndom. Jag lärde mig läsa i femårsåldern, så böcker blev därefter min huvudsakliga sysselsättning. Böcker ur Sagabibliotekets Saga var favoritläsningen.


När jag var sju år började jag spela piano med följd att jag var tvungen att öva en timme per dag, något som jag då tyckte var ganska odrägligt, men som jag nu är tacksam för…

Här ackompanjerar jag en underbar trumpetare, Mikael Wittvång på Bifrosts jubileumsfest