Clarissa, sju år och mitt yngsta barnbarn, har kommit igång med sin debutbok. Hon började i ettan nu i höst. Eftersom hon älskar enhörningar handlar mest historien om dessa. Personerna så här långt i berättelsen är
1. Mamma enhörning
2. Det nyfödda enhörningsfölet
3. En stilig hästpojke.
4. Den stiliga hästpojkens mamma .
Clarissa har skrivit alla kapitlen helt själv så när som på boktiteln Mirren skrev när Clarissa började med författandet. Jag lärde henne att hon skulle sätta ut komma efter ett citat. Men det var allt jag bidrog med när vi var ensamma på måndagskvällen förra veckan. Givetvis har hon också illustrerat sin bok själv.
Talstreck ska det vara framför ett citat. Det hade hon sett i alla böcker hon redan läst i skolan. 120 stycken hade läraren skrivit upp sedan hon började i höstas. Dessa är naturligtvis lättlästa sådana, avsedda för nybörjarna i ettan. Men redan nu har hon bland annat klippt nio böcker som handlar om Lasse-Majas Detektivbyrå. Och det är riktiga barnböcker.
Här kommer de första två kapitlen och första sidan på det tredje. Jag väntar med spänning på vad som ska hända i fortsättningen.
Jag får påminna henne om att författarnamnet också ska stå på framsidan. (Bilderna går att klicka större.)
"Hjärtat" måste vara den stiliga hästpojken som mamman pratar med.
"m." på femte raden måste vara "mamma" som hon inte fick plats med.
Clarissa har utvecklats mycket under det här året. Jag jämför det med ett meddelande som hon satte upp på kylskåpet förra sommaren när hon skulle åka hem till Stockholm. Hon hade just tappat en tand och hittade inte asken där vi lagt tanden i. Jag lovade att jag skulle leta efter den och ta med den upp till Stockholm nästa gång jag kom dit.
Bokstäverna hade hon i alla fall koll på trots att hon inte hade börjat "riktiga" skolan än.
6 kommentarer:
"Vad månde bliva utav detta barn"?
Författare redan vid 7 års ålder.
Det är bara att önska henne lycka till!
Kram, Ingrid
Ingrid:
Hoppas att läsintresset håller i sig i alla fall. Hon har många strängar på sin lyra - spelar orgel också med pedal. Men jag tror att det är bra att barnen tvingas att syssla med andra saker än att titta på teve eller sina paddor och mobiler i veckorna.
Kram tillbaka från Ingrid
Jag tycker att Clarissa har fått in riktiga spänningsmoment i sin bok.
Så roligt att hon tycker om att skriva "böcker".
Jag tror liksom du att det är bra att teven, paddorna och mobiler inte får vara förhärskande. På det sättet får de andra kvaliteter att utveckla. Toppenbra!
Hoppas du mår riktigt bra igen Ingrid!
PettasKarin:
Eftersom Mirren spelar med varje barn en timme varje dag är de helt enkelt tvungna att sysselsätta sig själv med annat när de har skärmförbud. Det finns ju så mycket nu för tiden att pyssla med - pärlplattor med olika figurer är det stora intresset för Clarissa just nu (förutom författandet). Och det tar tid :-).
Fysiskt mår jag som vanligt men det är svårt att glömma bort händelsen. Det har begränsat tillvaron för mig eftersom jag just nu inte vågar ge mig ut på egen hand när jag t.ex. kommer till Stockholm. Hemma går jag helst ut och promenerar när jag vet att Kent är hemma om det skulle hända något.
(Han har ont i ett knä kan inte gå någon längre sträcka.) Tack för att du bryr dig!
Ingrid
Jobbigt med yrseloron! Hoppas att du glömmer den snart - yrseln måste ju inte återkomma.
Tre underbarn på raken! Helt otroligt. Inte så dumt att ha en mormor som hjälper till att lyfta fram prestationerna. Tänk om någon hade brytt sig om mina berättelser som jag skrev som barn! Inte hade någon tid med det - morsan var glad om jag höll mig undan så hon fick jobba ifred.
Min elaka fröken i ettan, förutspådde hånfullt att jag nog skulle bli en ny Selma Lagerlöf - hon sa det med förakt i rösten... men det var ändå ett erkännande när hon inte hittade några skrivfel i det jag skrev. Hon hade visserligen fel, men jag kom i alla fall dit jag ville.
Bloggblad:
Förhoppningsvis kommer den inte tillbaka, yrseln. Jag känner ingenting av den just nu utom när jag lägger mig på kvällen. Typiskt kristallsjuka.
Jag lägger mest ut barnbarnens små historier på bloggen för att dokumentera. Kan vara kul för Lissan att läsa när hon blir äldre. Papper är lätt att det kommer bort. Fast visst är jag glad över att de är så duktiga.
Jag gillade också att skriva berättelser som du men jag har heller inget minne av att någon i familjen uppskattade det. Konstig fröken du hade som inte uppskattade dig mer eftersom du förstod att hon var ironisk. Synd att hon inte får/fick se vad du åstadkommit. Casimirs fröken låter honom läsa upp sina berättelser inför klassen - det stärker ju självförtroendet.
Det är bara Casimir och Lissan som är läsare och "författare" bland de yngsta barnbarnen. Caspar gillar mer att spela innebandy och hoppa simhopp. Han är alltså helt normal ;-).
Skicka en kommentar