1296 Midsommardagen i Folkparken i Norrköping

Midsommardagens eftermiddag tillbringade Kent och jag tillsammans med Mirren och de tre yngsta barnbarnen i Folkparken i Norrköping. Målet var lekparken där med plaskpoolen. (När jag var liten hette det plaskdamm.)

Casimir, Clarissa och Caspar har på sig sina halmhattar från Astrid Lindgrens värld där de tillbringat midsommaraftonen. (Bilderna går att klicka större.)

Det var riksdagsmannen och chefen för Skandinaviska kreditAB tillika stadsfullmäktiges ordförande, John Philipson, som hade föreslagit att det skulle anläggas en park på Drags fabrikers ägor i nordvästra delen av Norrköping. Han själv skulle bekosta parkanläggningen medan staden sedan skulle stå för driftskostnaderna.

Philipson ansåg att industriarbetarna behövde avkoppling och rekreation den enda dagen i veckan de var lediga. De fattiga textilarbetarna hade inte råd att åka ut på landet med tåg eller ångbåt så denna park skulle gagna familjerna och avhålla familjefäderna från att gå på krogen och supa på söndagen. Det skulle dessutom främja arbetsmoralen i fabrikerna så arbetarna kunde producera mer i yllefabrikerna. Här kan man läsa mer om Folkparken i Norrköping.

Målet för dagen var den stora plaskpoolen där vi sedan hade picknick.

Folkparken är på hela 20 hektar och anlades i stil med den romantiska engelska parken med stora gräsytor och slingrande gångar. Det planterades ovanliga trädsorter från tyska och svenska plantskolor. Där fanns också en paviljong och en ravin. Parken ligger i anslutning till Norra kyrkogården och Himmelstalunds kapell och fortsätter ner mot Motala Ström och Åbackarna som jag skrivit ett inlägg om tidigare. 

När Casimir drar igång veven rör sig skulpturen och rasslar. Mustascherna går upp och ner också liksom armar och ben. I bakgrunden ses Kent med picknickkorgen.

För att det inte skulle bli bus och fylleri i parken anställdes en parkvakt som höll reda på söndagsfamiljerna och såg till att de efterlevde alla de ordningsregler som man satte upp. Jag har hittat dessa hos Simo Trkulja som skrivit en magisteruppsats om Folkparken i Norrköping. Det är en mycket intressant läsning som ger lite andra aspekter på bakgrunden till anläggningen av parken än de gängse positiva. (Tyvärr går det inte att länka till den men man hittar den om man googlar på John Philipson, Norrköpings Folkpark 1893-1985 DIVA.) John Philipson ligger för övrigt begravd på Mosaiska kyrkogården, som också ligger i anslutning till parken.

Förslag till Ordningsregler för Norrköpings Nordvästra stadspark 9 april 1895

1. Enär Nordvästra stadsparken är upplåten till allmänhetens gagn och trefnad, torde den samma få vara innesluten i dess välvilliga hägn och omvårdnad.

2. Vid parkens begagnande bör allt, hvad till god ordning hör, iakttagas.

3. Växande träd och buskar bör aktas och skyddas.

4. Enär fåglarna med sin sång i hög grad öka behaget af parkens begagnande, bör allmänheten söka afstyra och förhindra allt jagande och fångande af fåglar.

5. Allt osnyggande förbjudes. Papperslappar, glas, äggskal och dylikt få icke kvarlämnas på marken utan böra läggas i därtill utställda holkar.

6. Högljuddhet, buller och kortspel få icke förekomma i parken. Störande musik äger parkvakt, polis eller tillsyningsman att förbjuda.

7. När begrafningar förekomma å griftegården, bör vederbörlig stillhet iakttagas. Under det sådana pågå, är en hvit flagga hissad å griftegården.

8. Inga politiska eller religiösa offentliga tal eller demonstrationer få förekomma i parken.

9. Försäljning av öl och porter i parken är under alla förhållanden förbjuden.

10. Alla föreskrifter, hvilka i enlighet med dessa ordningsregler gifvas av parkvakt, polis eller tillsyningsman, skola utan gensägelse åtlydas.

Mirren har just tagit ett kort på oss. Vi hade tur som hittade en bänk att sitta på, Kent och jag.

Genom att förbjuda "politiska eller religiösa offentliga tal eller demonstrationer" gjorde man det svårare för arbetarna att organisera sig. Parken har heller inte använts för politisk propaganda. Sedan 40-talet är Folkparken dock platsen för det årliga valborgsmässofirandet som brukar dra till sig mycket folk.

Clarissa, Casimir och Caspar i plaskpoolen.

Trots att det är precis två år emellan barnen - de fyllerår  2, 5 och 8 juli - leker de väldigt bra tillsammans. De fick också vänner efter en stund.

Vi var i Folkparken närmare tre timmar, av vilka barnen badade i poolen under minst två och en halv. Allt emellanåt gick de upp för att hoppa sig varma på den stora hoppmattan. Sen i poolen igen. Vädret var underbart och de stora lövträden skänkte en välbehövlig skugga.

Min reflektion för dagen var att det inte längre är stadens industriarbetare som utnyttjar parken utan mestadels våra nya svenskar och jag skänker en tacksamhetens tanke till John Philipson som skapade denna underbara utflyktsplats mitt i stan.

1295 Svar på tipspromenad

Haha, det var inte så svårt att dela ut priset på tipspromenaden eftersom det bara var min vän Eleonora och bloggvännen Ronny som gissat. De hade lika många rätt var - fyra stycken. Lotten får avgöra. Här kan man läsa vilka frågorna var.

Jag spelar piano på centercourten i Båstad. Hur de lyckades få dit ett stort svart piano är för mig en gåta. 

Här kommer de rätta svaren.
Fråga 1 = X
Jag har aldrig bott i Uppsala - inte ens varit där mer än en enda gång på studiebesök med skolan (tror jag.)

Fråga 2 = X
Jag tycker det är tråkigast att laga mat.

Fråga 3 = 2
Jag blev själv förvånad när jag fick ihop så många körer som 11. Det beror på att jag vikarierade så mycket efter min pension.

Fråga 4 = 2
Mitt första inlägg hade rubriken Tvätta matta. Det var inte jag som skrivit detta utan yngsta svärsonen, pappa till mina yngsta barnbarn. Här kan man läsa hans nästa inlägg på min blogg och som handlade om hur mycket jag städade och vilka hjälpmedel jag använde. (Han är mycket ordentlig och tyckte väl kanske att jag borde städa mer?) I alla händelser var jag ju tvungen att dementera och tala om att det INTE var jag som skrivit inlägget och sen var jag igång med bloggen.

Fråga 5 = 1
Efter att ha följt med min pappa på golfbanan under en dag och varit tvungen att plocka och leta bollar överallt på golfbanan gav jag upp.

Fråga 6 = 1
Jag har spelat piano - Chopins Fantasiimpromptu - på centercourten i Båstad när jag var nyss fyllda 18. Bodde med föräldrarna där en sommar och vid ett tillfälle var jag på Strand hotell och dansade. Under pausen gick jag upp och spelade lite på flygeln och Lennart Hyland, som också var där, frågade om jag ville spela på en välgörenhetstillställning dagen därpå som skulle äga rum på centercourten och som han -  Hyland -  skulle vara konferencier på.

Andra gäster som skulle svara för underhållningen var bl.a. Nacka Skoglund som också skulle delta i ett i all hast anordnat fotbollslag av kändisar och tennisspelarna som tävlade och som alla bodde på Strand (var annars?) Jag kommer bara ihåg namnet på två av av dem - Staffan Stockenberg och Tony Trabert.  Den senare sa inte så mycket och drack heller ingen alkohol.

Så såg Tony Trabert ut på den tiden det begav sig. Han är 86 år vid det här laget. Bilden från nätet.

Fråga 7 = 2
Jag har aldrig varit i Wien.

Fråga 8 = X
Jag har haft drygt 330 000 sidvisningar sedan jag började blogga år 2007.

Fråga 9 = 2
Jag har jobbade som banktjänsteman under tre år i slutet av 50- talet och i början av 60-talet. Med mindre framgång. Frilansade som journalist i fem år i slutet av 90-talet på Norrköpings Tidningars Söderköpingssida.

Fråga 10 = X
När jag var 10 år ville jag bli cirkusartist.

Rätt rad är alltså XX2 211 2X2 X  

Det var Eleonora som vann boken. Den kommer så småningom.

1294 Tipspromenad på 80-årsdagen

En liten tipspromenad som underhållning på födelsedagskalaset hade jag ordnat med hjälp av Casimir och Caspar, som satte upp alla frågor i trädgården och tog ner dem efteråt. Det blev några frågor som berörde mig själv och mitt liv. Det visade sig inte vara så enkelt som jag trodde. Det var tio frågor och inget av de tre lagen hade alla rätt. Här kan du läsa mer om födelsedagskalaset.

Tre lag allt som allt, det röda, det gröna och det blå laget. Meningen var också att få gästerna att blanda sig med varandra - jag hade själv bestämt vilka som skulle ingå i lagen. Min son Kalle fick hålla i tipspromenaden och tala om resultatet efteråt och Mirren och Anna hade tystnadsplikt.

Det röda laget funderar på en av frågorna.

Här kommer frågorna. Kanske mina bloggvänner kan få bättre resultat? De som följt min blogg sedan starten i december 2007 vet nog en hel del om mig - kanske mer än både barn och barnbarn. M står för Musikanta.

Fråga 1. 
I vilken stad har M aldrig bott?
1.  I Skövde.
X. I Uppsala
2.  I Nässjö

Fråga 2.
Vad tycker M är tråkigast att göra?
1.  Att städa
X  Att laga mat
2.  Att tvätta fönster

Fråga 3.
Hur många körer har M varit ledare för?
1. 7
X. 9
2. 11

Fråga 4.
Vilken rubrik hade det första inlägget på M:s blogg år 2007?
1. Välkommen till Musikantabloggen
X. Om smått och stort, vardag som helgdag
2. Tvätta matta

Fråga 5.
Vilken sport la M av med efter en enda gång?
1. Golf
X.Tennis
2. Fotboll

Fråga 6.
Var någonstans har M uppträtt som pianosolist?
1. På centercourten i Båstad
X. På Folkborgen i Norrköping
2. På Musikaliska Akademien i Stockholm

Fråga 7.
I vilken stad har M aldrig varit?
1. New York
X. Madrid
2. Wien

Fråga 8.
Hur många sidvisningar på bloggen har M haft sedan starten år 2007?
1. Drygt 230 000
X. Drygt 330 000
2. Drygt 440 000

Fråga 9.
Vad har M jobbat som under en längre period?
1. Servitris och frilansjournalist
X. Servitris och banktjänsteman
2. Frilansjournalist och banktjänsteman

Fråga 10.
Vad ville M bli när hon var 10 år?
1. Filmstjärna
X. Cirkusartist
2. Konsertpianist

Det blir ett litet bokpris till den som har flest rätt. Om det är många med samma resultat får jag lotta ut vinsten. Lycka till med tipspromenaden!

P.S. Ingen som deltog under kalaset får vara med förstås... :-)

1293 80-årskalas

Så blev det då det dags för dagen D - min 80-årsdag som jag firade tillsammans med mina närmaste. Vackra blommor fick jag och presenter förstås som var välkomna om en dock med villkor. Tre dukar, akrylfärger och penslar fick jag av sonen Kalle och sambon Anne-sofie som förvaltar vårt eget lilla sommarhus på Äspholm i Sankt Anna skärgård. En färgkopia av huset var också med som det är meningen att bli en tavla av så småningom.

Dagens blomsterskörd. (Bilderna går att klicka större)

Buffén blev lyckad även om jag glömde en ostpaj i ugnen och att ta fram en kartong med skinka. Ostpajen gick att äta dagen därpå sedan vi skalat av den brända ytan. Skinkan har jag ätit nu sen i söndags varje dag till potatissalladen som också blev över.

Långbord på innergården.

Vädrat var strålande och vi kunde sitta ute hela tiden. Det var roligt att så många av barn och barnbarn med respektive kunde komma - det är sällan vi träffas alla tillsammans. Min vän Marianne - Bloggblad på nätet - kom och överraskade med vackra rosor. Annars var det bara släkten och en god vän till Mirren som var med.

Min sonson Oscar med min svägerska Anne Sophie.

Kalle i berättartagen.

Efter maten hade jag fixat en tipspromenad som barnbarnen Casimir och Caspar själva satte upp runt huset. Härligt när även de yngsta barnbarnen blir så stora att de kan hjälpa till! De samlade också ihop frågelapparna. Det var lite personliga frågor som t.ex. vad jag ville bli när jag var 9 år - filmstjärna, cirkusartist eller konsertpianist. Det var inget lag som hade mer än 6 rätt av 10. Tipspromenaden kommer i nästa inlägg, kanske mina bloggvänner får bättre resultat :-)...

Det blå laget som deltog i tipspromenaden. Från vänster Marianne, alias Bloggblad, äldsta dottern Anna, Kents bror Janne och min lillebror Gunnar.

Röda laget. Från vänster Cissi, (Johans flickvän) Anne-sofie (Kalles sambo), Oscar och nyblivne studenten Johan med dobbermannen Scilla. 

Den vackra och goda födelsedagstårtan som min vän och körmedlem Asta bakat. Om halsen har jag ett Calvin Kleinhalsband som jag fått av Annas familj.

Caspar och Casimir var dagen till ära klädda i rosa jeans med matchande skjortor. Här ska de just börja sjunga "Kom hör min vackra visa."

Lilla Clarissa som snart fyller fem år sjunger Idas sommarvisa. Videoklipp nedan.

Den här underbara buketten kom med posten (lantbrevbäraren) från bloggvännen Kerstin - alias Eleonora. 

Några av gästerna stannade kvar sedan de övriga åkt iväg till Åby respektive Stockholm och lyssnade till en konsert som de yngsta barnen gav till min ära. Här är det lilla Clarissa som sjunger Idas sommarvisa. Hon sjunger bara två verser på bandet men sjöng även den tredje utantill. Hon blir lite sur i slutet när bröderna sjunger med...

Lissan, som snart fyller fem, sjunger Idas sommarvisa på min 80-årsdag.

1292 En omväxlande tisdag

Tisdagen den 8 juni 2016 var sannerligen omväxlande. Ibland går bara dagarna utan att det händer någonting speciellt. Man sover, äter, promenerar, målar och spelar lite och kanske åker och handlar. Och så plötsligt händer allting på en gång. Som denna tisdag, den 8 juni 2016.

Ännu en student i familjen - barnbarnet Johan hemma i Tullinge. Kent tog denna bild. (Bilderna går att klicka större.)

På morgonen var det avslutning för Casimir och Caspar, dels i klassrummet på Lilla Akademien och dels i Sankt Matteus kyrka i Stockholm. Det har jag berättat om i ett tidigare inlägg. På kvällen var vi på Madame Butterfly på Operan och hade picknick i pausen. Det har jag också berättat om här.

På eftermiddagen samma dag var vi på studentuppvaktning. Det var Johan, det yngsta av mina tre äldsta barnbarn som tagit studenten med fina betyg. Vädret var underbart och vi kunde sitta ute på trädäcket vid poolen som svärsonen Jörgen byggt.

Johan med flickvännen Cissi.

Mirren bredvid studentskylten.

Min äldsta dotter Anna och svärsonen Jörgen pustar ut.

Festen var redan igång när vi kom dit. Johans flickvän Cissi, "systern" Davinia och många goda vänner till Anna och Jörgen fanns på plats. Efter att vi ätit god smörgåstårta och blivit bjudna på antingen vin eller vatten - mousserande sådant och cider gav vi oss av för att göra oss i ordning för aftonens föreställning på operan.

En sista tillbakablick på det glada gänget på Falkbergsvägen.

1291 Norrköpingskändis för två dagar

För precis en vecka sedan kom redaktören, för Personligt i Norrköpings Tidningar - Nina Broman - hem till Mogata för att göra en intervju med mig - den gamla damen som skulle fylla 80 år söndagen därpå. Nina var en jättetrevlig tjej som var lätt - alltför lätt nästan - att prata med. Jag förvånar mig storligen över att hon överhuvudtaget fick ihop till ett reportage av allt mitt osammanhängande prat. Jag hade ju inte precis skrivit manus innan...

Hon lyckades i alla få till en fin artikel som återfanns i tidningen lördagen den 18 augusti - en dag innan jag skulle fylla år. Tidningen kommer inte ut på söndagarna så den är aktuell i två dagar. Allting stämde också - bara det en prestation i dessa tider när ingen korrekturläser längre. Bilderna blev också alldeles utmärkta och jag var helt nöjd med de bilder som hon lagt in. Dem fick jag inte se i förväg dock.

Jag förekom på hela två sidor - tills på Kulturdelens förstasida och dels inuti tidningen. Men nu är det måndag igen och allt som stod i gårdagens tidning är glömt som vanligt. Jag vet ju det när jag jobbade som frilansjournalist. Men det var kul att vara kändis för två dagar - åtminstone i Norrköping med omnejd.

Jag vid datorn i mitt arbetsrum. (Bilderna går att klicka större.)

Vi tillbringade en lång stund i trädgården där Nina tog bilder. Hon har skickat mig några som jag lägger ut här. Kanske det kan vara kul för barnbarnen att se på när de blir stora och jag inte finns längre...

Jag vid flygeln. Foto: Nina Broman

Jag vid datorn i arbetsrummet. Några av mina egna tavlor på väggen.  foto: Nina Broman

Visst är hon duktig, Nina Broman, som skrev så bra och som tog alla bilderna i inlägget! Tack Nina!

1290 Månadens illustratör juni 2016 - Einar Nerman för andra gången

I mitt tidigare inlägg om Einar Nerman fokuserade jag på några bilder av kvinnor som han skapat i Iduns påkostade jultidning 1931. Här kan man läsa detta inlägg där jag också berättar lite om denna gudabenådade illustratör och konstnär som framför allt gjorde succé med sina karikatyrer av den tidens berömda män och kvinnor.

Det sägs att Einar Nerman fick 200 kr för etiketten till Solstickan som kanske är världens mest reproducerade konstverk. Mer kan man läsa här på Wikipedia. (Bilderna går att klicka större.)

Många kanske bara känner till att han är den illustratör som förmodligen fått mest spridning i hela världen på grund av sin tändstickspojke. Som modell hade han sin egen son Tom Jag visste inte heller så mycket mer om honom förrän jag började läsa mina gamla Bonniers Veckotidningar där han var en flitig medarbetare med sina krönikor från London. Där var han bosatt en tid med sin familj medan han jobbade på The Tatler Magazine som illustratör.

Krönika i Bonniers Veckotidning 3 juli 1927

Av en lycklig slump råkade jag gå förbi antikvariatet Alfa på Olof Palmes gata i Stockholm när jag var på väg för att äta lunch med Mirren för något halvår sen. Och där låg en bok från 1911 på en hylla med Nermans karikatyrer och jag var inte sen att inhandla den. Ännu en bok med karikatyrer av honom köpte jag på Tradera för en ganska facil summa. Jag upphör aldrig över att imponeras av hans otroliga skicklighet och jag kan bläddra i de här böckerna långa stunder och alltid hitta något nytt.

Ett förvånansvärt fint exemplar från 1911. Albumet är tillägnat Tollie Zellman, berömd aktris på den tiden. Nerman måste ha varit förtjust i henne...

Tollie Zellman. Här kan man läsa om henne. 

Karikatyrerna i den här boken skiljer sig en del från den senare nedan. Här ritar Einar Nerman mer detaljerat.

Wilhelm Peterson-Berger, kompositören som är känd för sina vackra pianostycken i Frösöblomster. På sin tid även fruktad musikrecensent som hjärtligt avskydde den moderna atonala musiken. 

Det här albumet är en samlingsvolym av de mest kända karikatyrerna under Einar Nermans liv. Jag känner dock inte igen någon från det tidigare albumet. Här ser man bl.a. Greta Garbo och Stig Järrel, längst ner till höger. Det är G. Bernard Shaw som sitter och läser i pyjamas.

Så här skriver Nerman själv i förordet: "100 gubbar är ett urplock ur min nära femtioåriga produktion som karikatyrtecknare. Det var min kärlek till teatern som kom mej att rita teatergubbar. Redan 1910 kom mina första teaterkarikatyrer i de svenska tidningarna. Det var i Hasse Z:s Söndagsnisse Strix och boulevardbladet Figaro mina första karikatyrförsök såg dagen ljus."

Vår världsberömda sångerska Birgit Nilsson.

Hertigen av Windsor och hans Mrs Simpson.

Jag blev glatt överraskad när jag upptäckte karikatyrerna av Brita Herzberg och Einar Beyron som ofta var gäster hos mina föräldrar. Här har jag skrivit om Einar Beyron i ett inlägg.

 Egon Larsson var en mycket uppskattad musikalartist på 40- och 50-talen. Tror att jag såg honom på Oscarsteatern i Blåjackor.

Povel Ramel och Martin Ljung

En del av innehållet i albumet. Har har Einar Nerman ritat sig själv.

Resten av de 100 gubbarna. Ibland har han ju ritat tre stycken på samma bild, det är därför inte sidantalet stämmer.

Till sist måste jag bara lägga in det underbara porträttet av Greta Garbo 1940. Einar Nerman tyckte själv att han var ganska snäll i sina karikatyrer och speciellt mot kvinnor. Greta Garbo måste ha känt sig nöjd! Är det någon som skulle vilja se någon av de andra "gubbarna" så skriv det gärna i en kommentar. Jag kan i så fall kanske få ihop det till ett tredje inlägg till om denna fantastiska karikatyrtecknare.

1289 Inför födelsedagen på söndag

På söndag fyller jag 80 år. Jag försöker smaka på det men det känns fortfarande konstigt. Är jag verkligen så uråldrig? Vart har åren tagit vägen och hur länge till får man vara kvar i detta härliga livet? Det kan inte hjälpas att tiden statistiskt krymper hela tiden - jag försöker trösta mig med att min mamma blev 95 och min moster 101 och ett halvt.

Min moster Ulla till vänster och mamma Mimmi till höger. De var de allra bästa vänner genom hela livet och ringde varandra varje dag. Ulla blev nästan blind med tiden, men spelade fortfarande piano på gehör. Kent tog bilden. (Bilderna går att klicka större.)

Det hjälper inte - det är bara att inse att man inte har så lång tid kvar att leva. Klockan tickar hela tiden - man planerar in saker och skriver upp i almanackan och det verkar långt fram i tiden när man gör det, och vips är man där och förbi.

Men man får ta dagen som den kommer och njuta av varje dag som man är frisk och kan röra sig obehindrat. Åtminstone relativt. Jobbigare att ta upp saker från golvet än förr och jag sitter gärna när jag stryker. Vem stryker numera förresten? Inte skjortor i alla fall. Jag får bannor av Mirren för att jag gör det. Men jag har strukit skjortor i nästan 60 år utom under en period i mitt liv när jag var ensamstående mamma. Jag är rätt glad över att jag har någon att stryka skjortor åt.

Det ska bara bli ett litet och enkelt kalas med barn och barnbarn med respektive. Jag har ju två kullar med barnbarn om man kan uttrycka det så. Tre vuxna med flick- och pojkvänner samt tre som är åtta, sex och fyra år. Det är dem som jag träffar mest och som är en ständig källa till inlägg här på bloggen. Det ska bli väldigt roligt att få träffa dem alla tillsammans, det är inte så ofta som det händer eftersom vi bor på olika ställen med mer eller mindre långa avstånd emellan.

De yngsta barnbarnen, Casimir, Caspar och Clarissa tar det lugnt före middagen.

Något som är bra med kalas är att man får huset städat. Jag började redan i måndags med att städa vardagsrummet, som inte blivit städat sen förra året. (Jag talar inte om när, ingen skulle tro det...) Vi har ett relativt stort hus och i vardagsrummet är vi sällan. Det är bara jag som övar på flygeln därinne. Teve ser vi för det mesta på datorn.

Har vi barnen eller goda vänner på besök sitter vi alltid i köket. Här ute på landet är det ju heller ingen trafik som smutsar ner och förutom lite spindelväv i hörnen var det nästan inget damm alls i rummet. Även de stora fönstren tvättade jag med hjälp av den batteridrivna fönstertvättaren - en verkligt god investering.

Orkidén till vänster lär nog inte blomma om en tredje gång så den kommer att få sin sista vila på komposthögen i morgon.

Så nu skiner och blänker det därinne. Ateljén i gästrummet ska in i garaget och det är iordninggjort och sängarna bäddade med rena lakan. Även vår sängkammare har jag storstädat idag - det kan ju vara så att någon förirrar sig ditin. Badrummet får anstå tills på lördag och även köksavdelningen.

Den här kärlekspelargonen fick jag som avslutningspresent av min kör. Den ska hängas upp efter vattning.

Kent har klippt ner allt som växt sig högt under staketet och klippt gräset. Förra veckan rensade vi mellan plattorna på innergården, förhoppningsvis håller ogräset sig därifrån tills på söndag. Sen får det växa fritt.

Potatisen har också växt till sig. Undrar bara när det är dags att skörda - om det nu blir något alls.

Egentligen bryr ju sig ingen om hur det ser ut, men det är rätt skönt att få det gjort. Det blir buffé som vanligt - lite lax och kallskuret, ostbricka och några pajer. Köttbullar till barnen. Kent ska göra en potatisgratäng till sig, Mirren och Casimir som också är vegetarianer så ingen behöver vara hungrig. Det brukar bli mycket mat över - bättre det än tvärtom. Vin för dem som vill och onyttig läsk till de andra eller druvsaft. Nu ska jag sätta igång och göra två purjolökspajer medan Kent tittar på första matchen idag. Den som går senare ikväll ska jag också se. Min idol Ronaldo är ju med!

1288 Picknick på Operan

Som en lite för tidig födelsedagspresent bjöd Mirren Kent och mig på Madame Butterfly på Operan i tisdags. Även barnbarnen Casimir och Caspar följde med. För att pojkarna skulle kunna se musikerna extra bra hade Mirren köpt biljetter på första raden på parketten. Det är framför allt Caspar som är intresserad av oboisten i Hovkapellet, som har lovat att pojkarna och Mirren ska få vara med på en operarepetition i höst. Caspar fick också en liten pratstund med idolen efteråt. Ni som brukar läsa min blogg vet kanske att sexåringen Caspar spelar oboe med den äran. (Kent tog alla bilderna i det här inlägget utom den första.)

Stor "flytande" reklamaffisch på operans fasad. (Bilderna går att klicka större.)

Jag hade varit lite ängslig innan för att pojkarna kanske inte skulle orka att lyssna till den två och en halv timme långa operan utan att störa, men jag hade inte behövt oroa mig det minsta. De var tysta som möss och rörde sig knappast. Mirren försäkrade mig att de var vana vid att sitta stilla och lyssna på konserter. Och här var det dessutom mycket att titta på - både på dirigenten som sjöng med i ariorna (han mimade väl), musikerna i orkesterdiket och sångarna på scenen. Extra kul för barnen var att Casimirs klasskamrat Kristin spelade Madame Butterflys son i operan.

Solen skiner trots att klockan är närmare sju på kvällen. Casimir, Caspar och mormor på Gustaf Adolfs torg.

Det var härligt att för en gångs skull inte ha någon framför sig. Musiken var underbar och sångarna likaså. Förstår så väl att Butterfly blev förälskad i Pinkerton med den härliga tenorstämman! Dirigenten var en upplevelse för sig - han levde sig helt in i operan och såg knappast ner i sitt partitur när någon av sångarna sjöng sina arior.

Kent tog bilder före och efter föreställningen. Under är det förbjudet. Här är det Hovkapellet som väntar på att dirigenten ska göra entré.

Första akten bara flög iväg och efter den var det paus. Mirren, som ofta är på operan eftersom de ger många föreställningar för barn, hade vis av erfarenheten tagit med sig matsäck. Jag blev lite fundersam men hon försäkrade mig att det gick alldeles utmärkt, bara man hittade någonstans att sitta.

Caspar och Mirren innan operaföreställningen börjat.

Garderoben var stängd, så där kunde vi sitta på bänken och dricka te och kaffe medan barnen fick drickyoghurt och kex. Det var ingen som höjde på ögonbrynen, varken över att det var barn på föreställningen eller över att vi hade picknick på garderobsbänken. Tvärtom var det några engelska damer som tyckte det var så trevligt att se barn på operan och att det var bra att de fick vänja sig tidigt vid den sortens musikteater.  Lite beklämda var barnen förstås när vi gick hem för att mamma Butterfly tog livet av sig och sonen var tvungen att följa med sin pappa och styvmor hem till Amerika.

Dirigenten måste vara väldigt populär eftersom alla musikerna såg så glada ut när han kom in. Här applåderar även operasångarna honom.

Här är Kristin - den lille sonen - med och får ta emot applåder.

Andra tider, andra seder. Att ta med sig matsäck till Kungliga Operan skulle varit helt otänkbart när jag växte upp. Då var operan nästan en helig plats där man skulle vara uppklädd som till fest och där man knappast fick andas eller prata högt ens i pausen.

 Mirren, Casimir, Caspar och jag har picknick på garderobsbänken.