Mer bilder från modevisningen

På begäran från P som också har skrivit ett långt inlägg om modevisningen på sin blogg, publicerar jag några fler bilder från Anna Dolls modevisning. Den som går in och läser på hennes blogg ser ju vem av tjejerna som är hon på bilderna...

Det var mycket från bland annat Marimekko som var väldigt vackert! Bilderna går att klicka större.

Modevisning i Söderköping

Gruppfoto på alla modellerna som deltog i modevisningen i söndags kväll. Bloggblad står längs till höger. Anna Doll själv i mitten. Bilderna går att klicka större.

I förra veckan meddelade Bloggblad att hon skulle medverka i en modevisning, anordnad av Anna, som har boutiquen Anna Doll här i Söderköping, och Kjell, som är föreståndare för Hemköp. Anna skulle stå för kläderna och Kjell för förtäringen i samband med visningen.

Bloggblad undrade om inte jag skulle gå och titta, men jag sa att jag inte hade lust att betala etthundrafemtio kronor för att se henne gå fram och tillbaka på golvet i Nyströmska skolans matsal. Jag kunde ju göra det gratis när som helst annars…

Men efter att ha suttit inregnad i två dagar bestämde jag mig i alla fall, efter att ha läst hennes senaste inlägg i bloggen, att åka dit. Det hela skulle börja klockan sex på kvällen. Kvart över fem ringer Bloggblad och undrar om jag kan komma dit med detsamma och spela lite lättsamt på flygeln medan man minglade och drack vin. Jag skulle i så fall slippa betala entré…

Jag la en mycket hastig make up, rafsade åt mig några notböcker ifall inspirationen skulle sina och kastade mig sen i bilen och åkte direkt in till Söderköping. Matsalen var redan halvfull med förväntansfulla damer och en och annan herre. Sorlet, som redan var högt när jag anlände, blev om möjligt ännu högre när jag började spela gamla slagdängor och evergreens…

Här väntar tre modeller på entré.

Kjell hade dukat upp en fantastisk ostbricka med exotiska frukter, skinka och ost. Man bjöds också på vin eller läsk med lite tilltugg innan det hela började, men ostbrickan fick man inte röra förrän efter modevisningen.


Hela modevisningen blev en mycket trevlig och informell tillställning, eftersom många av modellerna var släkt eller goda vänner med dem som satt i publiken. Bloggblad mannekängade helt proffsigt och vant och visade kläder, som passade de flesta av oss som var där. Ni kan läsa om detta i hennes blogg.




Men många av plaggen som visades av den yngre generationen gav upphov till många suckar – snyggt om man hade vägt 20 kg. mindre…


Och ärmlöst – det hade jag när jag var nitton. Nu, när jag har jag fyllt sjuttiotre, så det är inte längre lika tjusigt…

För visst är det så, är man ung och söt och inte väger mer än högst femtiofem kilo är ALLTING man sätter på sig lika snyggt! Har man dessutom skyhöga klackar så blir man ännu smalare, längre och vackrare!


Men det var en kollektion med många spännande plagg och annorlunda än dem man ser i de vanliga modebutikerna och varuhusen. Och Anna var en glad och charmant konferencier, som kunde allt om sina kläder och gav oss tips och råd om skötseln av dessa.

Efter visningen hade alla blivit hungriga och högg med god aptit in på den rikliga buffén.




Och när alla ätit sig mätta vidtog ännu en programpunkt. Pia, en ståuppa som till vardags är sjukhusclown, äntrade scenen och tog den helt i besittning. Under tiden vi åt hade klädstänger med kläder burits in till allmän beskådan och det blev en färgglad bakgrund till hennes framträdande.

Pia läste ur damtidningarna och kommenterade bland annat deras mat- och bantningsrecept på ett oefterhärmligt sätt utan att dra på munnen. Men det gjorde vi desto mer…


Sedan Anna avtackat alla modellerna och Pia med champagneflaskor och var sin ros, drog vi oss alla hemåt i den ljusa vårkvällen.

Stegeborgs slottsruin

Som mina bloggvänner kanske lagt märke till tröttnar jag ganska fort på mina rubrikbilder. Den här nya bilden av Stegeborgs slottsruin tog jag förra året - ännu har det inte blivit så grönt här omkring. Ruinen befinner sig lite drygt en mil från Mogata, vår lilla by. Visst är tornet imponerande!

Bilderna går att klicka större

Historiens vingslag susar lite extra om öronen varje gång man återser detta fantastiska byggnadsverk, dvs. varje gång man ska ta Stegeborgsfärjan över till Vikbolandet och spela på någon friluftsgudstjänst. Bara tänka sig att här bodde Johan III med hela sitt hov under många år...

Från bron över till färjan har man också utsikt över den vackra gamla Skällviks kyrka. Här fanns redan en kyrka på 1100-talet, men Johan III behövde en större, så han lät bygga om den. Den är flitigt anlitad som bröllopskyrka av förståeliga skäl!

Fredagstema Show and Tell - Hysteri

Man undrar vilken baktanke Bejla, som hittat på fredagstemat för maj månad, hade när hon valde det första ämnet Hysteri. Det ska bli spännande att läsa hennes inlägg. Övriga fredagsbloggare finns länkade på hennes blogg.

Hysteri kommer från grekiskans hysteria, som betyder livmoder. Det läste jag på Wikipedia. De gamla grekerna trodde nämligen att livmodern kunde vandra omkring i kroppen och ställa till med djävulskap och allehanda sjukdomar.

Det var alltså bara kvinnor som kunde drabbas av detta (som alltid när det gäller något negativt!) och en kvinna, som hade en viss sorts psykisk störning, kallades för hysterika ända fram på 1900-talet. Därför är det fortfarande sällan man hör talas om en man som är hysterisk, antar jag. Hur ofta läser man om en hysteriker?

Hysteri är numera inte en sjukdom utan mer som ett närmast sjukligt tillstånd av upphetsning hos vanliga normala människor. Man talar mycket om hysteri i media nu för tiden, när någon popgrupp uppträder och småflickorna skriker besinningslöst och svimmar när de får se eller lyssna till sin popidol t.ex. Jag saxar några citat från webben:

Kattmynta-hysteri,
Hysteri efter Johans uttåg ur Idol,
Uppdriven hysteri kring rollkur (nytt ord att införliva med sin vokabulär)
Kampen om OS skapar hysteri t.ex.

Man kan tydligen bli hysterisk av att blogga t.o.m eftersom man talar om Blogghysteri …

Bild från nätet och Östran

Ordet måste i alla fall ha mist mycket av sin ursprungliga betydelse. Jag kan kanske lätt säga: ”Jag blir fullkomligt hysterisk när du aldrig sätter in din tallrik i diskmaskinen efter dig!” utan att tänka särskilt mycket på vad det egentligen betyder. Nämligen ett tillstånd av yttersta frustration och där känslorna helt har tagit överhand över förnuftet, när man hyperventilerar eller lägger sig ner på golvet och skriker och sparkar. Som den här damen som missade sitt flygplan…

Inte la sig väl alla i publiken ner och skrek och sparkade när Idoljohan tågade ut från Idol, eller? Och inte kastade väl gubbarna i OS-kommittén saker på varandra och skrek av upphetsning och svimmade när de diskuterade vem som skulle arrangera OS nästa gång…


Bilden från DN och nätet

Nej, ordet hysteriskt som förstärkning till ett adjektiv kan numera jämföras med sådana ord som gräsligt, oerhört, fett, sjukligt, enormt, jätte, j-t etc.etc. Man kan t.ex. sätta in det i meningen han är noggrann så får man exempelvis sjukligt noggrann, fett noggrann eller, just det, hysteriskt noggrann… Då vet man precis hur ordentlig vederbörande är!

Mär jag slår upp lokaltidningen idag på morgonen läser jag att ”svininfluensan i medierna har gått från nyhetshysteri till en icke-händelse” och väl är väl det i alla fall!

Fortlöpande kisse

Katten från Clipart

Kanske någon av mina bloggvänner kan hjälpa mig att leta reda på en katt av trä att ha i trädgården, en som springer i takt med vinden. En av grannarna hade en sådan i sin trädgård, men tog med sig den när de flyttade. Vit, svart och röd (tror jag jag kommer ihåg att den var) i samma storlek som en tvååring ungefär. Jag tror att jag har sett en tillverkare av sådana på Öland någonstans, men kan inte hitta någon på nätet.

Har försökt med att googla på vindsnurror (får upp sajter med vindkraftverk), trädgårdskatter (får upp sajter med små skulpturer av katter, dock inga som rör på sig), kattvindsnurror (matchar inget dokument) vindflöjlar i allmänhet (får bara upp sådana som sitter på taket eller som man kan ha på en pinne i trädgården.) Sist försökte jag med vindkatt men då frågade datorn om jag menade vildkatt.

Katten är upprättstående och springer på bakbenen.

Andlöst spännande ank-race

Så löd min rubrik till min artikel på NT:s Söderköpingssida den 6 maj 1996. Då frilansade jag som lokalreporter på NT:s Söderköpingsredaktion och hade en söndag som uppdrag att bevaka den största begivenheten på Ramundermarken, Lions Clubs årliga vårmarknad i Söderköping, nämligen Å-racet eller ank-racet som alla kallade det, då som nu. För en gångs skull ändrade inte redaktionen i Norrköping min egenhändigt satta rubrik…

Nu fjorton år senare, är allt sig likt. Tvåtusen numrerade ankor kastas fortfarande ut i Storån från en grävskopa och den som simmar fortast till målet vinner pris. Då var det 10 000 kronor och det skulle inte förvåna mig om summan är densamma idag. Ingenting annat är ju förändrat.

Mirren ringde i lördags och tänkte komma ner och hälsa på med hela familjen. Det var ju mycket lämpligt eftersom Lions Clubs sedvanliga vårmarknad, Ramundermarken, skulle gå av stapeln på söndagen. Med brandbilsvisning för Lillmirren och som sagt ank-race som dragplåster.

Efter lunch åkte vi alla in till Söderköping, där vi började med att titta på brandbilarna till Lillmirrens stora lycka. Han fick också pröva att ratta en bil, med pappa som tryggt sällskap bredvid.

Bilderna går att klicka större


Kryssande i sakta mak mellan alla stånd med diverse onödiga prylar och trängandes med stora skaror av marknadsbesökare, kom vi så småningom fram till Rådhustorget, ett kvarter därifrån. Limporna i ståndet som vi passerade, såg goda ut men kostade femtio kronor styck, så de fick vara...


På Storgatan stannade vi en stund och lyssnade på några sydamerikanska indianer som spelade och sjöng på okända instrument. Jag kände i alla fall igen panflöjten. Det lät mycket vackert eftersom de hade visst stöd av playback.


Någon meter därifrån stod Söderköpingsexpressen parkerad, så det var bara att kliva på och åka en rundtur bland alla marknadsbesökarna.


Vidare till Hagatorget där det fanns ett annat litet tåg för Lillmirren att åka runt på.


Lämpligt nog hade en knalle satt upp en låda med självgående bilar precis i lagom höjd för barn av Lillmirrens dimension. Så efter en kvart gav Mirren upp och köpte en Blixten med batteri i utbyte mot en utlovad glass. Lillmirren tog tillbaka löftet efter en stunds promenad och jag erbjöd mig storsint att han skulle få min glass istället för den som han lovat att inte äta om han fick köpa bilen…


Vidare upp till Kanalen där glassätande från hink vidtog. Smart drag av Smultronstället att erbjuda glass i liten hink med spade. Intill finns nämligen en lekplats med sandlåda. Minimirren, som just nu oförtröttligt tränar på att med stöd stå upp och sätta sig ner, var nöjd med att bara stå och hålla sig i staketet.




Vi hann precis promenera tillbaka till Rådhustorget när det ljöd en genomträngande signal precis klockan tre och de tvåtusen ankorna kastades i ån från den obligatoriska grävskopan. Några fastnade direkt i vassen, men hjälptes åter ut i vattnet med långa rakor av Lionssupportrarna i stövlar.




Efter att vi sett sista ankan simma iväg under den lilla bron som leder över till Storgatan, åkte vi hem med dagens skörd från marknaden – tre burkar honung från Mogatas egen honungsleverantör.


I bilen somnade båda barnen omedelbart, så Mirrmaken tyckte att det var bäst att fortsätta hem till Stockholm direkt efter det att han lämnat av MM och mig i Mogata. När jag ringde en timme senare för att tala om vad de hade glömt, sov barnen fortfarande…
P.S. Vid det här laget hoppas jag att alla som läst inlägget har förstått att det var plastankor det handlade om!

Fredagstema Show and Tell - Gud såå pinsamt

Taina är det som svarar för april månads sista fredagstema. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne.

När mina föräldrar var nyinflyttade till Söderköping blev de inbjudna till en kvällsträff som kyrkan anordnade, med kaffe och sångunderhållning. Denna serverades av en dam i mogen ålder i form av musikaliska romanser. Min pappa, som var mycket musikalisk var även mycket kritisk när det gällde all slags musikutövning. Sällan var han nöjd med vad jag presterade i pianoväg utan hade alltid någonting att anmärka på.

När damen hade slutat sjunga, vände han sig då till mannen tvärs över bordet och frågade: ”Vem är den damen som sjunger så falskt?” Varpå mannen svarade: ”Min fru”… Min pappa berättade att det nog var det mest pinsamma ögonblick han hade upplevt dittills.

Den här dockan av Catherine Dawson - operadiva - hittade jag på nätet

En annan berättelse har jag från min mamma. En julotta hade hon, pappa och min moster just satt sig till ro i kyrkbänken när orgeln klämde i med Var hälsad sköna morgonstund. På bänken bakom satt min originelle gamle gymnasielärare i kristendomskunskap, som både mamma och pappa kände.

Han sjöng med full hals, men dock inte den text, som stod i psalmboken utan ”Jag är så rysligt, rysligt trött, jag är så rysligt, rysligt trött”. Min mamma och moster fick ett hysteriskt skrattanfall, som inte gick över under hela julottan. Hon mindes det som extremt pinsamt…

Rönö kyrka där jag spelade på midnattsmässan

När man spelar orgel med pedal händer det någon gång att man vill spela en melodistämma i pedalen. Då kan man koppla ihop pedalen med manualerna och få fram ett trumpetliknande ljud om man så vill. På en begravning skulle jag spela Air av Bach som avslutning. Det är ett stycke som jag alltid är orolig för eftersom det är extra svår pedalgång.

Jag bad en stilla bön och satte igång. Ve och fasa, pedalen hördes som en fanfar genom stycket, där melodin helt kom bort. Det tog några sekunder innan jag begrep vad som var felet. Den som hade spelat före mig, hade glömt att nollställa pedalverket och jag hade inte kollat att pedalen var kopplad till manualen.

Det lät hemskt innan jag lyckades få bort kopplingen och återgå till normalläge. Många år efteråt var det pinsamt att möta de anhöriga som jag var bekant med och länge, länge dröjde det innan jag vågade spela Air igen…

Jag vid orgeln i Rönö kyrka

Men det mest pinsamma jag varit med om var nog den gången jag klev in i en femmas klassrum för att hämta några elever till specialundervisningen. Undervisande lärare kom nämligen högröd i ansiktet emot mig och pekade på mina byxor. Jag vände mig om och såg att en lång bit toapapper hade fastnat och dinglade där till alla elevernas förtjusning. Det var som väl var färglöst, men dock…

Sedan jag läst fler blogginlägg inser jag till min tröst att jag inte är ensam om denna fadäs...

Penséplantering

I lördags köpte jag nittiosex penséer som jag berättade om i mitt inlägg om Mogata Marken. Det var lätt gjort – fyra lådor blev det. En med gula, en med blå, en med röda och en med orangea penséer. Tjugofyra i varje låda. I måndags planterade MM nitton stycken på våra tre gravar och igår planterade jag arton stycken i våra urnor vid entrén och i våra två fönsterlådor.

MM, som blir pensionär först i maj – noga med det - men numera ändå är hemma hela dagarna (eftersom han hade innestående semester), lägger sig i allting och ville bara ha röda och orangea penséer där. Jag bjuder på det även om jag hellre ville haft lite blandat av varje…

Bilderna går att klicka större

Återstod alltså femtionio stycken enligt den högre matematiken. Av dessa planterade jag sexton stycken i igår i tre stora krukor på framsidan av huset. För husfridens skull blev det röda och orangea även där. Han är mycket för ordning och reda och symmetri, MM!

Som väl var började det regna när jag precis var färdig med denna plantering så jag var tvungen att avbryta trädgårdsarbetet och gå inomhus och dricka te. Eftersom regnet fortsatte hade jag fortfarande kvar fyrtiotre till idag att plantera i olika krukor på innegården på baksidan av huset.


Kan sägas att MM varit behjälplig med uppsättning av blomlådor och inoljning av en lite större blomlåda, som jag brukar ha stående på gräsmattan över ett hål där det inte växer något gräs. Han hjälper mig också med att bära femtioliterssäckarna med jord – det har redan gått åt tre stycken! Dessutom övervakar han arbetet och ger mig goda råd under tiden…

Nu har jag satt penséer i alla krukorna, men det är i alla fall tjugosex över (inte krukor som väl är utan penséplantor). I den inoljade blomlådan får kanske nio penséer plats, men sen är frågan vad jag ska göra med resten. Nya krukor kan jag inte köpa, då tror folk att jag säljer sådana. Jag får fundera på detta tills i morgon. I alla fall måste jag erkänna att MM faktiskt har ganska god smak, det ser fint ut med färgerna tillsammans.

Från mitt liv som kantor 17

Senare på lördagskvällen, när den sista knallen försvunnit från kyrkbacken i Mogata, var det dags att åka till Drothems kyrka för att spela orgel till helgsmål klockan sex. Denna kväll hade man valt att ha en psalmsångsafton med många gamla fina psalmer. Det var en hel del folk i kyrkan. Efteråt skulle syföreningen bjuda på kaffe, auktion och lotterier i församlingshemmet, så det bidrog kanske till det relativt stora antalet kyrkobesökare...

Bilderna går att klicka större

Som vanligt blev jag förvånad över de konstskatter som finns i de gamla svenska kyrkorna. Det välbevarade altarskåpet i Drothems kyrka är imponerande med allt sitt bladguld. Det tillverkades av en nordtysk träsnidare i slutet av 1400-talet. Tanken svindlar när man tänker på hur många generationer som har beskådat detta vackra altarskåp under seklernas lopp…


En tavla, säkert från samma tid, av en kvinna med sju svärd i sitt hjärta gjorde mig konfunderad tills jag kom hem och googlade. Det måste vara Jungfru Maria med smärtornas svärd i sitt hjärta. Här kan man läsa mer om detta.


När gudstjänsten var slut gick alla tvärsöver den lilla gränden till församlingshemmet, där det skulle serveras kaffe och underhållning.


Denna skulle goda vännerna Leif och Mari med barnen Kalle och Ida stå för. Jag var medbjuden som ackompanjatör. Det blev lite blandad kompott, som Mari inledde med den svängiga Rågsved till Leifs och mitt ackompanjemang. Mari fortsatte sen med I Duvemåla Hage och Man borde inte sova.


Sen sjöng Kalle en visa av Hasse och Tage till de gamla damernas förtjusning och Ida spelade flöjt– en och annan gammal herre fanns faktiskt också bland publiken. Ida sjöng också passande Idas visa med sin lilla ljusa och klockrena röst.




När vi blivit avtackade med applåder vidtog den obligatoriska auktionen på handarbeten och fikabröd. Jag ropade in en sockerkaka (trots MM:s viskande protester), som kom väl till pass på söndagen, när jag bjöd min VIS-kör på denna och kaffe före gudstjänsten i Gusums kyrka.