1017 Ellen Key i vardagslag - fortsättning

I mina gamla Bonniers Veckotidningar finns mycket annat att läsa än mode- kändis- eller sportreportage. Det skrivs mycket om teater och resor. Berättelser eller krönikor av kända, numera, klassiska, författare förekommer ofta. Det kan nämnas att Sten Selander är en av huvudredaktörerna för tidningen. Tyvärr är dessa artiklar för det mesta väldigt långa med liten och svårläst stil, omöjlig att lägga ut på bloggen. Den här intervjun med Ellen Key kunde jag bara inte låta bli att dela med mig av till mina bloggvänner. Därför har jag skrivit av den så att den blir läsbar. Det här är fortsättningen på mitt tidigare inlägg om Ellen Key.

 

Malin, Ellen Keys "tjänande syster, vän och fosterdotter" enligt artikeln i BVT nr 43 i oktober 1924. (Någon bloggläsare som kan upplysa mig om denna relation?) 

" I trädgården är den branta terrängen väl utnyttjad till roskvarter, fruktträdgård och klipp-partier. De gamla fruktträden äro kvar efter en man som en gång bodde här i närheten och av hela trakten kallades Guffar; han var aldrig gift, men stod fadder åt alla traktens barn. I en grupp stå dahlior, jättestora, vita och varmt brandröda - de sist nämnda har en stor tysk trädgårdsodlare lancerat och givit namnet "Ellen Key".

Vi gå omkring i rummen och se på minnen, på tavlor av Eugen, Richard Bergh, Carl Larsson, Hanna Pauli. De gamla vackra möblerna äro så gott som alla släktreliker. Den vackert svängda mahognysoffan är "morfars", den höga karmstolen "fars" och det graciösa toalettbordet har varit "famors".

Ellen Key berättar om dess ting, om de människor som ägt dem och de minnen de väcka, så att de också för oss blir individuella väsen, delaktiga i ägarinnans liv. "Jag kan ligga vaken om natten", säger hon, "och minnet av de bortgångna lever så starkt för mig, att jag frågar mig själv: är det jag som är död, är det ni som leva?"

Men nu är teet dukat på bordet vid vardagsrumsfönstret. Vi slå oss ned. Malin är med oss, och vi tala om böcker. Ellen Key har lärt Malin engelska, och just nu hålla de på med att om kvällarna läsa högt Thomas Hardys "Jude the Obscure". Om inte Hardy får nobelpriset, är det då inte Ellen Keys fel; hennes röst har han avgjort. 

Men tro nu inte, att man med Ellen Key bara talar om allvarliga och högstämda ämnen. Jag tror inte, att man av hennes böcker kan gissa sig till vilken humorist hon är. Få kunna som hon njuta av en kvick replik eller uppskatta komiken i en situation. Och framför allt har hon som värdinna den högsta charmen, den att ge gästerna illusion av att de också ha charm och på så lätt locka dem att vara sig själva och ge sitt bästa.

Avskedstimmen kommer alltför tidigt. Som minne tar jag med mig två dahlior, en röd och en vit, som Eller Key brutit och givit mig. Men det jag längst skall minnas - utom värdinnans egen personlighet - är kanske ändå orden, som står över den öppna spisen: "Tänd och brinn". "Kunna de inte sägas vara formeln för Ellen Keys hela väsen?"