1860 Utflykt till Tallkrogen

Vi har naturligtvis varit nyfikna på hur Mirrens nyköpta hus i Tallkrogen ser ut på insidan. Utsidan fick vi se när vi var uppe och hälsade på i påskas. Här har jag berättat om det besöket. 

Huset från gatan. (Bilderna går att klicka större.)

Entrén. 

Eftersom Mirren har haft (och har fortfarande) många av sina möbler magasinerade har vi inte kunnat åka upp och hälsa på förrän nu. Hon har också haft fullt upp med att tapetsera och måla sedan hon flyttade in i huset i början av augusti. Dagen innan vi kom fick hon hem dubbelsängen från förrådet och sen gick det bra att hälsa på. 

Här sitter fågeln Rio på Mirrens axel. Den vill ständigt vara där hon är. 

Det är inte bara Casimir som är duktig att spela orgel. Lillebror Caspar är tätt i hälarna. Här övar han på den vackra och välkända Toccatan i d-moll av Bach. Nästa gång vi kommer upp kan jag nog få spela in den. 

Caspar vid en av de två orglarna i huset.

På kvällen var vi bjudna på middag hos Kay och Ingrid. Kay är Kents kusin och sen coronan började har vi inte träffats. Det var också hans sambo Ingrids födelsedag, som vi tyvärr inte hade en aning om. Men Mirren visste och hade köpt blommor och choklad till henne. Kay bor precis vid ingången till Tunnelgatan så vi fick också en liten glimt av kvällslivet i storstaden. 

Från vänster: Ingrid, Kay, Mirren och jag. Kent tog fotot liksom alla övriga i inlägget. 

Det blev en mycket trevlig samvaro med två goda vegetariska pajer och sallad. Öl, vin och vatten efter behag. Efter maten flyttade vi in i vardagsrummet med sin vackra kakelugn för att dricka kaffe och äta hembakade bullar och tårta. Lite likör också för den som ville ha. 

Vi hade mycket att prata om eftersom vi inte hade setts på över två år. Kay hade oturen att falla och bryta höften i augusti när han försökte hinna med ett tunnelbanetåg. Därav kryckan på golvet. Som väl verkar läkningen ha gått bra även om han inte återfått full rörlighet. Vi blev inte så sena eftersom vi hade bestämt att se utställningen på Millesgården med Stig Lindberg dagen därpå och de tre barnbarnen  väntade på att bli hämtade hos sin pappa efter att ha varit ensamma på Gröna Lund. De växer fort!

1859 Min Bucket List

Uttrycket bucket list var helt okänt för mig tills för några år sen. Jag visste naturligtvis vad list och bucket betydde på engelska (there is a hole...). Men direktöversatt blir det ju hinklista och nu när jag vet vad det är kan jag ju tänka mig varför det heter så. 

Det är som bekant en lista på saker man vill göra och uppleva innan man dör. Som t.ex att bestiga Kilimanjaro, spela roulett i Las Vegas eller åka på kryssning jorden runt. Min bucketlista är av det mer prosaiska och närliggande slaget. Saker jag verkligen VILL och MÅSTE göra innan jag dör.

1. Olja in det stora matbordet av ek.

Jag köpte en burk olja redan för ett halvår sedan. Det är bara det att man får inte sätta någonting på bordet förrän efter 24 timmar. Så burken står fortfarande kvar oöppnad. 

2. Flytta alla prylar från ena köksbänken till den andra för att göra rent bakom allt. 

Eftersom  det brukar ta närmare en timme så hoppar jag över det när jag storstädar köksavdelningen. Det var nog ett halvår sen sist. Men jag har inte sett någon råttlort där än så...

3. Göra ren listen på skåpsdörrarna med tandborste.

Det hoppar jag också över när jag storstädar köksavdelningen. Jag tror ju att det bara är jag som ser det. Men rätt vad det är så...

4. Putsa spiskåpan med därför avsedd polish.

Jag köpte t.o.m en specialkräm på nätet som skulle vara perfekt till rostfritt stål. Det vet jag att det är för jag har nämligen putsat kåpan, åtminstone en gång de senaste åren. 

5. Putsa vardagsrumsfönstret och motsvarande orgelrumsfönster innan det blir för kallt.

Jag har ju en fenomenal fönsterputsare, Kärcher, som nästan gör jobbet själv så det tar inte så lång tid. 

6. Klippa bort blommorna på lavendeln.

Det är ju så mycket enklare än att vänta tills de är borta. Det får bli "te vecka".

7. Städa garderoberna och hänga ut kläder på innergården samt lägga undan sommarkläderna.

Det hade jag ju kunnat göra nu när det har varit så fina dagar. Förstår inte varför jag har glömt bort det?

Fast nu vet jag vad det beror på. Det är min nya hobby - att hälla ut färg på en canvas - som har upptagit all min lediga tid. D.v.s. när jag inte spelar mitt pianopass eller gör mina fransklektioner på mobilen. 

Det kombinerade gäst-orgel och målarrummet är i alla fall städat. 

1858 Äpplen

För några dagar sedan knackade en av grannpojkarna på dörren och frågade om jag ville ha äpplen. I famnen hade han en stor plastpåse full med vackra äpplen och päron. Jag blev förstås väldigt glad, älskar hemlagat äppelmos.

 Bilderna går att klicka större.

Det blev en gammaldags äppelkaka och några burkar äppelmos. Tur att det inte är varje dag som jag får sådana gåvor - hade inte varit bra för figuren. 

Äppelkakan gjorde vi av med, Kent och jag på två dagar. Jag bakade den på gammaldags vis med receptet från min gamla Vår Kokbok med "fin sockerkaka" som jag petade ner lite äppelskivor i som jag först rullat i socker och kanel.  

Min gamla kokbok hänger med fortfarande. Det syns att den är flitigt använd. Men så har den också 47 år på nacken. 

Den ges tydligen fortfarande ut fast med lite gladare omslag!

1857 Septembernytt från Bonniers Veckotidning nr 39 1926

 

Omslagsbilden är gjord av Artur Nilsson 1900-1988 och som man kan läsa mer om här. Bilderna går att klicka större.

Priset på den här tidningen är 65 öre vilket motsvarar ungefär 20 kr i dagens penningvärde. Jag tyckte att det verkade billigt och googlade på vad en "tjänstekvinna" utan mat och logi kunde tjäna per månad 1926. Det visade sig vara 35 kr. Då kan man ju förstå att det inte är den kategorin människor/kvinnor som tidningen vänder sig till. 

Tidningen har två hela sidor med bara foton på hur folk med adliga namn och titlar roar sig. Rubrik: "På weekend med Sveriges Upper Ten". Bland bröllopsfotona finns t.ex. en fröken Wachtmeister som gifter sig med en greve Trolle. I denna upplaga är det förresten ovanligt många foton på adelsmän och dito damer.

Men det finns mycket som är läsvärt. Teaterrecensioner bland annat. Här sågar Erik Lindorm Evert Taube. Han skriver:" Men på Vasateatern, i en bred och anspråksfull ram, kom Evert Taube ömkligen till korta. Både som författare och sångare. Han som brukar bereda oss glada stunder, beredde oss här ledsamma timmar. --- Teatergroggen som tåligt stod och bidade på alla bord hade stora likheter med hr Taubes 'Musikaliska Lustspel'. Båda voro svaga och föga berusande." 

Men det som framför allt är av intresse för mig i tidningen är den omfattande intervjun med Victor Sjöström. Om honom visste jag ungefär bara att han var en berömd svensk regissör under 1900-talets första hälft. Men att han även gjort en lysande karriär i USA hade jag ingen aning om. Sjöström hade med sin familj åkt hem till Sverige efter tre år i Los Angeles för att fira semester på sitt sommarställe på Edlunda, en ö i Stockholms skärgård.

Hans tredje fru Edith Erastoff-Sjöström tar här foto på sin man och döttrarna Caje och Guje. (Döpta till Carin och Gun.)

Reportern har nosat upp var Sjöström med familj befinner sig trots att Sjöström gjort allt för att hemlighålla sin vistelse. Han blir inte alltför vänligt mottagen när han dyker upp med Vaxholmsbåten och med en fotograf i hälarna, men det ordnar sig efter en stund och Sjöström och hans fru bjuder på sig själva genom att snällt svara på intervjufrågorna. 

Svampplockning, fiske och utflykter med båt tillsammans med familjen är de största intressena för Victor Sjöström på semestern.

Reportern frågar fru Sjöström hur det är att vara gift med en berömd filmregissör. Hon svarar:" Förfärligt, man är alltid ensam, och hade jag inte barnen vet jag sannerligen ej hur det skulle gå." Hon berättar vidare att de bor i Santa Monica, en förstad till Los Angeles där flera svenskar också bosatt sig. 

"Bland dem nämner fru Sjöström främst den danske regissören Simon Gade och hans svenskfödda fru, f. operasångerskan Carin Gillberg, Mauritz Stiller, Lars Hansson och Karin Molander samt  Greta Garbo, vilka alla slagit sig ner i Santa Monica."

"Fru Sjöström, fröken Garbo, hrr Stiller och Sjöström göra då och då en tripp ut i naturen per bil."

Victor Sjöström berättar att familjen ska återvända till USA i oktober. Han har kontrakt med Metro Goldwyn Mayer ytterligare två år som regissör. Hur det blir sedan vet han inte eftersom ingenting är bestämt på längre sikt. Men vi, som sitter med facit, vet ju att han så småningom kom tillbaka till Sverige men att han mest arbetade som skådespelare efter det. Det kan man läsa om i länken ovan. 

Några tecknade bilder från höstens mode tar jag med som vanligt. 

Annonsen på omslagets sista sida väcker upp nostalgiska minnen. Min mamma hade en period då hon alltid lagade Jell-o som efterrätt. (Antar att det överensstämde med de tillfällen hon bantade.) För efterrätt var ju obligatorisk till middagen på den tiden jag var ung. 

1855 Ett regnigt Söderköpings Gästabud.

Det duggregnade så smått när Söderköpings Gästabud återuppstod efter pandemin. Det var inställt förra året. Trots vädret var det massor av folk som rörde sig runt torgen och Sankt Laurentii kyrka där knallarna ställt upp sina tält som förr om åren. 

Regnvåta gator som synes. Bilderna som Kent har tagit går att klicka större. 

Det där med att hålla avstånd hade man för tillfället glömt verkade det som. Det var ju utomhus så då behövde man ju inte vara så noga. Förvånansvärt många hade också klätt sig i medeltida dräkter eller åtminstone sådana som man trodde folk var klädda i på den tiden. 

Även riktigt gamla herrar och damer var utklädda vilket förvånade mig. 

Den här dräkten blev jag mycket imponerad av. Måste ha tagit en hel del tid att sy.

En bildhuggare på plats.

En riddare i full rustning läskar sig med en vattenflaska?

Det var inte så många evenemang på gång som förr om året. Tornerspelen var t.ex. inställda. Men två gycklare showade på Hagatorget till barnens stora förtjusning. I bakgrunden ser man galleriet där jag har några tavlor utställda. Det var egentligen dit jag skulle med en av mina senaste hällor men var ju tvungen att gå en runda på stan också. Jag fick nämligen nöjet att komplettera de vanliga tavlorna med ett antal nya från min senaste hobby. 

Min senaste hälla. 

Här har jag berättat om galleriet. 

1854 Onsdagshälla

 Det är fortfarande lika roligt att hälla ut färg på en canvas. Här kommer ett nytt försök.

Bilden går att klicka större.

1853 Färghällning igen

När jag lyckades få till några skapliga ”hällor” de första gångerna jag försökte var det tydligen ren nybörjartur. Nu när jag lärt mig mer och blandar färgerna enligt alla konstens regler blir det mindre lyckat. Här och här har jag berättat om mina vedermödor med denna konstart.

Idag har jag för första gången skrapat av all färg från en canvas. Jag hade några slattar över och tänkte att det kunde räcka till en liten tavla. Men det blev inte snyggt. Jag får gå in på Youtube och lyssna och titta på lite fler ”Acrylic Pouring Artist's tutorials” innan jag sätter igång med nästa jobb.

Bilderna går att klicka större. 

De senaste hällorna som jag har fått ihop blev naturligtvis inte heller som jag tänkt mig från början. Tur att det finns gesso som det går bra att måla över dukarna med när man blir besviken på resultatet. 

1852 Casimir spelar Bachs Triosonat i d-moll

Jag tar en paus då och då från mina hällor. Jag har lärt mig att det heter en hälla på svenska, Acrylic Pouring Art. Man får inte ha bråttom i det här jobbet. Det tar ju ett par dagar – minst – för att tavlorna ska torka och det finns ju inte hur mycket plats som helst att förvara dem på i vått skikt.

Så jag får ägna mig åt att lyssna på musik mellan varven. Den här gången blir det en triosonat i d-moll som är med på barnbarnet Casimirs inspelning av skivan med reklamen för Allenorgeln. Han började spela gitarr redan som femåring och de första åren på Lilla Akademien var det hans huvudinstrument.

Casimir spelar Moonlight hemma i Mogata 2014. Till hösten ska han börja i åk 1 på Lilla Akademien. Han har just fyllt 7 år. 

Om man klickar på länken här kan man höra honom spela Moonlight som han kommer att spela upp på en gitarrkonsert i skolan lite senare.

Men när han skulle välja ett biinstrument i åk 3 valde han kyrkorgel. Det dröjde inte länge förrän han la gitarren på hyllan och enbart ägnade sig åt orgeln som huvudinstrument. Jag försökte hänga med i hans stycken några år men när han som 11-åring spelade Wachet Auf av uns ruft die Stimme av Bach gav jag upp. Det är nämligen tre olika melodier i det stycket – ett i vardera manualen och ett i pedalen. Jag klarade bara inte av att spela alla tre ihop. Det är för övrigt ett stycke som är obligatoriskt för att komma in i orgelklassen på Musikhögskolan.

Men det gjorde Casimir, som aldrig haft svårt att göra många saker på en gång. Han begrep överhuvudtaget inte att jag tyckte att det var så svårt. Spela tre olika melodier på orgeln samtidigt gör han nu i Bachs triosonat i d moll som man kan lyssna på här nedan. Han spelade in den som 13-åring men har nu hunnit fylla 14 år. Den anses vara ett av Bachs svåraste stycken för orgel.

1851 Nya försök med Acrylic Pouring Art

En målning som jag faktiskt inte lyckats förstöra på något sätt men som blev helt annorlunda än jag tänkgt mig. (Bilderna går att klicka större.)

Man gör sina misstag sa igelkotten, klev av rotborsten. För varje nytt försök med Acrylic Pouring Art gör jag nya misstag. Igår hade jag hällt ut färg över en ny canvas och jag tyckte att resultatet blev ganska lyckat. En hel del celler kom fram också när jag blåst med varmluftspistol en stund. Detta gamla redskap har nu fått en ny användning.

Färgen på målningen får efter detta ett tjockt skinn. Men under skinnet är färgen fortfarande våt. Det tar minst ett (två eller tre för mig) dygn innan tavlan har torkat helt.  Någon av konstnärerna på Youtube framhåller att det är viktigt att skydda tavlan för påverkan utifrån när man lagt den för att torka och nu begriper jag varför.

Min tavla låg alltså på tork och ingen, förutom jag själv, hade något intresse av den. Men så behövde jag plötsligt en linjal som låg bakom tavlan och sträckte mig efter linjalen. Med påföljd att jag la armbågen i min nya tavla. Då uppstod en mindre krater i målningen. Skinnet korvade ihop sig på sidorna.  Vis av erfarenheten efter några dagars färghällande vet jag att det är meningslöst att hälla i ny färg. Det blir bara värre. (Nu har jag prövat att doppa en finger i färg och försöka droppa i lite vartefter när det plötsligt blev ett hål min nya målning.)

Det blir väl att måla över allt med gesso igen som jag gjorde med en av tavlorna – den med lila kanter – i mitt förra inlägg, tänkte jag. Men det var sent på kvällen och jag tänkte att det fick vara tills morgonen därpå. Det visade sig då att färgen ändå hade flutit ihop på något konstigt sätt.  Jag ser förstås var kratern har varit, det har också blivit ett litet berg av luftbubblor bredvid. Men det får väl stå kvar så länge.

Det lilla berget högst upp syns bara om man håller tavlan lite snett mot ljuset. Och det är ju inte meningen att man ska...

Det här med Acrylic Pouring Art är ett gediget hantverk som man förhoppningsvis  lär sig efter mycket övning. Jag fortsätter med glatt mod trots alla motgångar, det är ju så himla roligt! 

1850 You need to practise.

Jag har skaffat mig en ny hobby. Acrylic Pouring Art som det heter. Några hundratusentals andra ägnar sig tydligen åt denna hobby också. Man ska blanda akrylfärger med ett flytande medium och vatten, tillsätta några droppar siliconolja och  hälla ut alltihopa över en canvas. Vips har man ett nytt konstverk.

Det lät ju väldigt enkelt tyckte jag. Men sen gick jag in på diverse sajter på Youtube med Tutorials i ämnet och insåg att det kanske inte var så enkelt i alla fall. Det verkade vara en hel vetenskap bara att blanda till färgerna rätt. Man skulle ha ett flytande medium som skulle vara av exakt mängd i förhållande till färgen som i sin tur skulle vara exakt så tunn så att den flöt ut över duken.

Man kunde spä med vatten också var det någon som visade, som tur var. Annars hade det förmodligen varit helt omöjligt att få färgen lagom flytande. 

Gratis är det inte heller. En pytteflaska med siliconolja som också skulle behövas, kostade nära 100 kr. Det flytande mediet ca 200 kr för 1 l. Det visade sig efter att jag försökt några gånger med mina "konstverk" att en dunk precis räcker till fem mycket SMÅ dukar. Nästan allt annat som behövs har jag hittat på Dollarstore. 

Mitt första försök mynnade ut i att jag tog bort all utspilld färg på canvasen med hushållspapper. Alla konstverk som jag sett på nätet hade en massa vackra celler på målningarna. Jag fick inga alls på mitt andra försök men det berodde förmodligen på att jag inte blandat färgerna ordentligt med siliconoljan. Man måste röra runt länge efter varje ny tillsats och det hade jag inte gjort. Snabbt måste det gå också.

Inte en endaste liten cell visade sig här på det andra försöket. (Bilderna går att klicka större.) 

Men skam den som ger sig. Mitt tredje försök blev ganska lyckat men jag gjorde misstaget att känna efter om färgen var torr så det uppstod ett litet hål som var omöjligt att fylla igen utan att skada målningen ytterligare. Det påstås ta 24 timmar innan en sådan här målning torkar, men nu har jag haft duken liggande i tre dagar och den är fortfarande inte torr. Om den fortfarande glänser – har jag nu lärt mig – är den inte torr.

Den lilla vita fläcken med svart prick i mitten visar var jag kände efter om målningen var torr. Lite celler här och där har jag i alla fall fått fram. Man får vara snabb med hårtorken också! 

I mitt fjärde försök tänkte jag hjälpa till att få färgen lättare att flyta ut över kanterna så jag hällde som en liten ram runt canvasen med ljuslila färg. Det blev tyvärr en kontraproduktiv åtgärd eftersom "ramen" fungerade utmärkt som stopp för färgen att flyta ut.

Det ser snyggare ut på bilden än vad det är i verkligheten.

Dagens försök blev inte heller som jag tänkt mig. Jag hade bland annat blandat till en fin guldfärg och en härlig ljusgrön färg som hade lagom konsistens och dessutom rört om enligt alla konstens regler. De färgerna försvann helt i svart, vitt och lila. En liten, liten bit av den gröna färgen tittade fram men ingenting av guldfärgen. Men man lär sig av misstagen. Mindre svart och vitt nästa gång.  Det stämmer nog som de flesta konstnärerna på Youtube säger, You need to practise!

Någonstans under allt det vita och svarta finns guldfärgen...

Om man söker på Acrylic Pouring Art på Youtube får man upp hur många sajter som helst.

PS. Anledningen till att jag började med detta var att jag tänkte att barnbarnen kanske skulle gilla det. Men bara efter det första försöket insåg jag att det var det sista jag ska ta till för att roa dem. Det får bli vanlig målning med färg och penslar i stället.