1855 Ett regnigt Söderköpings Gästabud.

Det duggregnade så smått när Söderköpings Gästabud återuppstod efter pandemin. Det var inställt förra året. Trots vädret var det massor av folk som rörde sig runt torgen och Sankt Laurentii kyrka där knallarna ställt upp sina tält som förr om åren. 

Regnvåta gator som synes. Bilderna som Kent har tagit går att klicka större. 

Det där med att hålla avstånd hade man för tillfället glömt verkade det som. Det var ju utomhus så då behövde man ju inte vara så noga. Förvånansvärt många hade också klätt sig i medeltida dräkter eller åtminstone sådana som man trodde folk var klädda i på den tiden. 

Även riktigt gamla herrar och damer var utklädda vilket förvånade mig. 

Den här dräkten blev jag mycket imponerad av. Måste ha tagit en hel del tid att sy.

En bildhuggare på plats.

En riddare i full rustning läskar sig med en vattenflaska?

Det var inte så många evenemang på gång som förr om året. Tornerspelen var t.ex. inställda. Men två gycklare showade på Hagatorget till barnens stora förtjusning. I bakgrunden ser man galleriet där jag har några tavlor utställda. Det var egentligen dit jag skulle med en av mina senaste hällor men var ju tvungen att gå en runda på stan också. Jag fick nämligen nöjet att komplettera de vanliga tavlorna med ett antal nya från min senaste hobby. 

Min senaste hälla. 

Här har jag berättat om galleriet. 

1854 Onsdagshälla

 Det är fortfarande lika roligt att hälla ut färg på en canvas. Här kommer ett nytt försök.

Bilden går att klicka större.

1853 Färghällning igen

När jag lyckades få till några skapliga ”hällor” de första gångerna jag försökte var det tydligen ren nybörjartur. Nu när jag lärt mig mer och blandar färgerna enligt alla konstens regler blir det mindre lyckat. Här och här har jag berättat om mina vedermödor med denna konstart.

Idag har jag för första gången skrapat av all färg från en canvas. Jag hade några slattar över och tänkte att det kunde räcka till en liten tavla. Men det blev inte snyggt. Jag får gå in på Youtube och lyssna och titta på lite fler ”Acrylic Pouring Artist's tutorials” innan jag sätter igång med nästa jobb.

Bilderna går att klicka större. 

De senaste hällorna som jag har fått ihop blev naturligtvis inte heller som jag tänkt mig från början. Tur att det finns gesso som det går bra att måla över dukarna med när man blir besviken på resultatet. 

1852 Casimir spelar Bachs Triosonat i d-moll

Jag tar en paus då och då från mina hällor. Jag har lärt mig att det heter en hälla på svenska, Acrylic Pouring Art. Man får inte ha bråttom i det här jobbet. Det tar ju ett par dagar – minst – för att tavlorna ska torka och det finns ju inte hur mycket plats som helst att förvara dem på i vått skikt.

Så jag får ägna mig åt att lyssna på musik mellan varven. Den här gången blir det en triosonat i d-moll som är med på barnbarnet Casimirs inspelning av skivan med reklamen för Allenorgeln. Han började spela gitarr redan som femåring och de första åren på Lilla Akademien var det hans huvudinstrument.

Casimir spelar Moonlight hemma i Mogata 2014. Till hösten ska han börja i åk 1 på Lilla Akademien. Han har just fyllt 7 år. 

Om man klickar på länken här kan man höra honom spela Moonlight som han kommer att spela upp på en gitarrkonsert i skolan lite senare.

Men när han skulle välja ett biinstrument i åk 3 valde han kyrkorgel. Det dröjde inte länge förrän han la gitarren på hyllan och enbart ägnade sig åt orgeln som huvudinstrument. Jag försökte hänga med i hans stycken några år men när han som 11-åring spelade Wachet Auf av uns ruft die Stimme av Bach gav jag upp. Det är nämligen tre olika melodier i det stycket – ett i vardera manualen och ett i pedalen. Jag klarade bara inte av att spela alla tre ihop. Det är för övrigt ett stycke som är obligatoriskt för att komma in i orgelklassen på Musikhögskolan.

Men det gjorde Casimir, som aldrig haft svårt att göra många saker på en gång. Han begrep överhuvudtaget inte att jag tyckte att det var så svårt. Spela tre olika melodier på orgeln samtidigt gör han nu i Bachs triosonat i d moll som man kan lyssna på här nedan. Han spelade in den som 13-åring men har nu hunnit fylla 14 år. Den anses vara ett av Bachs svåraste stycken för orgel.

1851 Nya försök med Acrylic Pouring Art

En målning som jag faktiskt inte lyckats förstöra på något sätt men som blev helt annorlunda än jag tänkgt mig. (Bilderna går att klicka större.)

Man gör sina misstag sa igelkotten, klev av rotborsten. För varje nytt försök med Acrylic Pouring Art gör jag nya misstag. Igår hade jag hällt ut färg över en ny canvas och jag tyckte att resultatet blev ganska lyckat. En hel del celler kom fram också när jag blåst med varmluftspistol en stund. Detta gamla redskap har nu fått en ny användning.

Färgen på målningen får efter detta ett tjockt skinn. Men under skinnet är färgen fortfarande våt. Det tar minst ett (två eller tre för mig) dygn innan tavlan har torkat helt.  Någon av konstnärerna på Youtube framhåller att det är viktigt att skydda tavlan för påverkan utifrån när man lagt den för att torka och nu begriper jag varför.

Min tavla låg alltså på tork och ingen, förutom jag själv, hade något intresse av den. Men så behövde jag plötsligt en linjal som låg bakom tavlan och sträckte mig efter linjalen. Med påföljd att jag la armbågen i min nya tavla. Då uppstod en mindre krater i målningen. Skinnet korvade ihop sig på sidorna.  Vis av erfarenheten efter några dagars färghällande vet jag att det är meningslöst att hälla i ny färg. Det blir bara värre. (Nu har jag prövat att doppa en finger i färg och försöka droppa i lite vartefter när det plötsligt blev ett hål min nya målning.)

Det blir väl att måla över allt med gesso igen som jag gjorde med en av tavlorna – den med lila kanter – i mitt förra inlägg, tänkte jag. Men det var sent på kvällen och jag tänkte att det fick vara tills morgonen därpå. Det visade sig då att färgen ändå hade flutit ihop på något konstigt sätt.  Jag ser förstås var kratern har varit, det har också blivit ett litet berg av luftbubblor bredvid. Men det får väl stå kvar så länge.

Det lilla berget högst upp syns bara om man håller tavlan lite snett mot ljuset. Och det är ju inte meningen att man ska...

Det här med Acrylic Pouring Art är ett gediget hantverk som man förhoppningsvis  lär sig efter mycket övning. Jag fortsätter med glatt mod trots alla motgångar, det är ju så himla roligt! 

1850 You need to practise.

Jag har skaffat mig en ny hobby. Acrylic Pouring Art som det heter. Några hundratusentals andra ägnar sig tydligen åt denna hobby också. Man ska blanda akrylfärger med ett flytande medium och vatten, tillsätta några droppar siliconolja och  hälla ut alltihopa över en canvas. Vips har man ett nytt konstverk.

Det lät ju väldigt enkelt tyckte jag. Men sen gick jag in på diverse sajter på Youtube med Tutorials i ämnet och insåg att det kanske inte var så enkelt i alla fall. Det verkade vara en hel vetenskap bara att blanda till färgerna rätt. Man skulle ha ett flytande medium som skulle vara av exakt mängd i förhållande till färgen som i sin tur skulle vara exakt så tunn så att den flöt ut över duken.

Man kunde spä med vatten också var det någon som visade, som tur var. Annars hade det förmodligen varit helt omöjligt att få färgen lagom flytande. 

Gratis är det inte heller. En pytteflaska med siliconolja som också skulle behövas, kostade nära 100 kr. Det flytande mediet ca 200 kr för 1 l. Det visade sig efter att jag försökt några gånger med mina "konstverk" att en dunk precis räcker till fem mycket SMÅ dukar. Nästan allt annat som behövs har jag hittat på Dollarstore. 

Mitt första försök mynnade ut i att jag tog bort all utspilld färg på canvasen med hushållspapper. Alla konstverk som jag sett på nätet hade en massa vackra celler på målningarna. Jag fick inga alls på mitt andra försök men det berodde förmodligen på att jag inte blandat färgerna ordentligt med siliconoljan. Man måste röra runt länge efter varje ny tillsats och det hade jag inte gjort. Snabbt måste det gå också.

Inte en endaste liten cell visade sig här på det andra försöket. (Bilderna går att klicka större.) 

Men skam den som ger sig. Mitt tredje försök blev ganska lyckat men jag gjorde misstaget att känna efter om färgen var torr så det uppstod ett litet hål som var omöjligt att fylla igen utan att skada målningen ytterligare. Det påstås ta 24 timmar innan en sådan här målning torkar, men nu har jag haft duken liggande i tre dagar och den är fortfarande inte torr. Om den fortfarande glänser – har jag nu lärt mig – är den inte torr.

Den lilla vita fläcken med svart prick i mitten visar var jag kände efter om målningen var torr. Lite celler här och där har jag i alla fall fått fram. Man får vara snabb med hårtorken också! 

I mitt fjärde försök tänkte jag hjälpa till att få färgen lättare att flyta ut över kanterna så jag hällde som en liten ram runt canvasen med ljuslila färg. Det blev tyvärr en kontraproduktiv åtgärd eftersom "ramen" fungerade utmärkt som stopp för färgen att flyta ut.

Det ser snyggare ut på bilden än vad det är i verkligheten.

Dagens försök blev inte heller som jag tänkt mig. Jag hade bland annat blandat till en fin guldfärg och en härlig ljusgrön färg som hade lagom konsistens och dessutom rört om enligt alla konstens regler. De färgerna försvann helt i svart, vitt och lila. En liten, liten bit av den gröna färgen tittade fram men ingenting av guldfärgen. Men man lär sig av misstagen. Mindre svart och vitt nästa gång.  Det stämmer nog som de flesta konstnärerna på Youtube säger, You need to practise!

Någonstans under allt det vita och svarta finns guldfärgen...

Om man söker på Acrylic Pouring Art på Youtube får man upp hur många sajter som helst.

PS. Anledningen till att jag började med detta var att jag tänkte att barnbarnen kanske skulle gilla det. Men bara efter det första försöket insåg jag att det var det sista jag ska ta till för att roa dem. Det får bli vanlig målning med färg och penslar i stället. 

1849 Månadens illustratör juli 2021 - Beatrix Potter

Den engelska sagoberättaren och illustratören Beatrix Potter har varit aktuell i veckan eftersom hon fyllde 155 år den 28 juli. Några sagoböcker av henne har jag inte men väl än hel del annat som har följt i hennes spår, som t.ex. ett lottospel och några gamla videofilmer.

Pelle Kanin eller Peter the Rabbit som han heter på engelska. Bilderna går att klicka större.

Den här kartongen med ett lottospel har jag använt mycket när de yngsta barnbarnen kommit och hälsat på. Man lägger ut små fyrkanter på borde som motsvarar teckningarna på brickorna med motivet nedåt. Sen vänder man dem och den som först fått sin bricka full vinner. Clarissa som fyllt 10 tycker fortfarande att det är roligt att spela lottot.

Lottospelet köpte jag för många år sen på något av konstmuseerna i Stockholm.

Trots att Beatrix Potter var dotter till förmögna föräldrar kan hon inte ha haft en särskilt lycklig barndom. Hon var ett ensamt barn och föräldrarna hade sitt eget privata liv, pappan på herrklubbar och mamman i olika sociala sammanhang. Den lilla flickan uppfostrades i stort sett av olika guvernanter. Som tröst hade hon många sällskapsdjur vilket skulle visa sig vara en stor tillgång när hon som äldre började skriva barnböcker. 

Somrarna tillbringade familjen i Skottland eller i Lake District där Betatrix fördrev tiden med att teckna och måla allt som fanns i naturen, blommor, växter och svampar. Och alla djuren förstås - speciellt kaninerna som hon var särskilt förtjust i. De gav henne idén till den mest älskade av alla hennes sagofigurer - Pelle Kanin eller Peter the Rabbit som han heter på engelska. Det är han som finns på den översta bilden i inlägget.  

Den första sagan om Pelle Kanin och flera andra sagor skickade hon som brev till ett av barnen till en av sina vänner, femåringen Noël som låg sjuk i flera månader. Breven sparades och efter åtta år fick hon tillbaka dem. Av dem gjorde hon en bok sedan hon lagt till flera teckningar. Eftersom inget förlag ville ge ut boken gav hon ut den på eget förlag. Det blev en stor succé vilket gjorde att förlaget Warne & Co. gav ut boken 1902. Boken såldes i 50.000 exemplar det första året. 

Här några gamla videofilmer som jag hittade i bokhyllan. De uppskattades också av barnbarnen när de var yngre. 

Sammanlagt skrev Beatrix Potter 30 böcker. De mest kända är hennes 23 barnböcker.  Hennes uppväxt och även hennes liv tills dess hon slutligen gifte sig vid 47 års ålder mot föräldrarnas vilja är ganska tragisk att läsa om. Mer om detta i länken först i inlägget.

Beatrix med sin älsklingshund Kep 1912. Foto taget av Charles G.Y. King.

1848 My grandson Casimir at the Allen organ of Hedvig Eleonora church

He was nine years old, my grandson Casimir, when he began playing the church organ. He then had the great luck to get one of the best Swedish organists, Mathias Kjellgren, as a teacher. Mathias is a teacher at  Lilla Akademien, a famous music school in Stockholm where all my three youngest grandchildren are pupils. He is also chief organist at the Santa Maria church in Sigtuna not far from Stockholm.  

Casimir and Mathias in a room for organ practise at Lilla Akademien november 2016

I myself is a church musician - old age pensioner since 20 years though. At home I have a digital organ and Casimir went right away to this one when he was visiting our place as a small child. He could sit at the organ for quite a while trying to play melodies or otherwise investigate the organ. After his parents having bought a digital organ he chose organ as his chief school instrument at nine and left his guitar behind. 

Since then Casimir has been practising organ for two hours every day. On Saturdays and Sundays he mostly practises three or four hours. From the very beginning, his mother - my daughter Mirren - has all the time been sitting beside him, pushing him and helping him with the music. 

Casimir is playing the organ at the Santa Maria church in Sigtuna. Titular organist of  Saint Peter´s basilica in Rome -  Juan Paradell Solé - is watching him.

Intense practising combined with musical talent has given good results. Casimir is already playing virtuos pieces of organ music and has also had some public organ concerts. His next public organ consert will be held in the Santa Maria Church of Sigtuna on August the 4th.

Casimir at the organ in Hedvig Eleonora church in Stockholm city. 

A month ago Casimir made a recording for Allen organs - a PR disc that is going to be distributed all over the USA. He is playing the virtuos Toccata by Charles-Marie Widor. There are lots of comments to this recording - some of the commentators think Casimir is a girl. Can't understand why when there are such a lot of boys and men - especially musicians - who have long hair. Besides, I don't think that a girl organist would ever put on such organ shoes as Casimir has. :-)

Here you can listen to the recording in Hedvig Eleonora church in Stockholm. Casimir was still 13 years old when he made this recording. He is now a young man of 14. 

PS. 

I've written this post in English because I lately have had a large number of visitors to my blog from abroad. If anyone of my Swedish blog friends wants to comment in Swedish I'll be very happy of course. 

1847 Oklahoma

Vi har några stående uttryck i familjen. Ett har vi ärvt av Kents pappa som i sin tur måste ha ärvt det från sin far, nämligen: "Branting är död." Hjalmar Branting blev Sveriges första statsminister 1920 men dog redan fem år efter det. Här kan man läsa mer om honom.

Bilden från nätet.

När någon absolut måste tala om något för en som man redan vet och dessutom kanske redan lärde sig när man gick i skolan säger man bara: "Branting är död". Då blir det ingen mer diskussion. 

Ett lite nyare uttryck som egentligen bara står för mig är "Oklahoma." Det säger jag till mig själv när jag har sagt någonting ovanligt dumt och idiotiskt. Uttrycket kommer sig av att min svärson och jag för många år sen satt och tittade på TV tillsammans. 

På TV:n visades en av mina absoluta favoritmusikaler med många gamla härliga evergreens som exempelvis "Oh what a wonderful morning" och "People will say we're in love." Sånger som jag spelat på piano hundratals gånger. 

Bilden från nätet. 

Efter att vi tittat på den en stund vänder jag mig till min svärson och frågar: "Var i USA tror du att det hela utspelar sig." Han ser mycket allvarligt på mig och rör inte en min när han svarar. "Det kanske är i Oklahoma?"

Oklahoma fick jag också tillfälle att utbrista i går kväll. Jag hade ingen lust att gå ut på min dagliga promenad utan gick en tur på löpbandet i stället. Jag har en stegräknare på mobilen och brukar räkna hur många steg jag går per dag. Jag blev besviken över att det var så få eftersom jag i alla fall gått en kvart. 

På kvällen beklagade jag mig för Kent och undrade vad det kunde bero på att det bara fanns 740 steg på mobilen när jag gått en kvart på löpbandet. "Det kanske berodde på att du inte hade mobilen på dig när du gick på bandet", sa han bara. 

Och det hade jag ju inte haft, när jag tänkte efter. Mobilen låg bredvid på en hylla. En förklaring är kanske att jag inte behöver ha mobilen i närheten när jag lyssnar på en ljudbok med mina nya lurar som jag fick på min födelsedag. Men hur dum får man vara? Det var i paritet med Oklahoma, tyckte Kent. Men det är gott att kunna skratta åt det efteråt!

Här kan man läsa mer om musikalen. 

1846 Ny turistattraktion i Söderköping

Inte nog med att han är representerad på Liljevalchs vårutställning - Söderköpingskonstnären Ola Niklasson- nu har han även försett stan med ännu en ny turistattraktion. Två av de målade elskåpen i Söderköping och som fått mycket uppmärksamhet tidigare är han pappa till. Här kan man se både mushotellet och muskyrkan som jag har berättat om i ett tidigare inlägg. 

Det är EON:s pumpstation nära infarten till Söderköping som Ola har målat alla fyra sidorna på. Det väcker  naturligtvis stor uppmärksamhet bland alla semesterfirare som fastnar i bilkön genom stan och även av oss som bor i kommunen. 

Här är pumphuset som förut var tråkigt och helt grått. (Kent tog alla bilderna till detta inlägg. De går att klicka större.)

En av väggarna som syns väldigt bra från E 22:an

På bilden ovan till vänster syns Drothems kyrka med klockstapel. Bakom det vackra rosa huset vid Rådhustorget sticker silon, som man gjort om till bostäder, ut. (Enligt min mening borde den byggnaden få pris vid en tävling om Sveriges fulaste hus, men här på målningen är den riktigt vacker.) Bredvid syns rådhuset och det gamla stadshotellet och längst till höger Sankt Laurentii vackra gamla kyrka med sin klockstapel. I bakgrunden Ramunderberget med sitt lusthus.

Även den här sidan syns bra från vägen. Till vänster ses slussportarna som just har släppt igenom kanalbåten Diana. Det hus som målaren håller på med att måla är slussvaktarbostaden.

Fortfarande är det ett staket kvar som inramar en byggarbetsplats. Förhoppningsvis kommer även det att tas bort så småningom så jag kan uppdatera inlägget med ett foto på hela väggen. 

Här är det Sankt Anna skärgård som är motivet. På alla väggarna finns det med en målare, som jobbar med måleriet. Man får väl anta att det är Olas alter ego. Det var svårt att få en bra bild av väggen här på grund av staketet men nedan kan man se ett avsnitt av väggen.

Den fjärde, eller första väggen om man så vill, är den man först ser när man ställer bilen vid kanten av den lilla vägen som leder dit. Det finns inte någon som bor där borta så det är inga problem med parkeringsplats. Om man nu inte vill ta en promenad dit. 

PS. Ola har specialiserat sig på gamla loppistavlor som han återställer med nya motiv. Många är väldigt roliga. Men här visar han ju också vilken fin konstnär han själv är. Han är med i konstnärskollektivet BlandArt som har utställningar och lokaler i Rådhuset. Här kan man också läsa mer om honom och se några av hans tavlor.