1953 Promenad i Drothemskvarteren i Söderköping.

 

Kalle me' Pipas stuga i Drothemskvarteren. (Bilderna går att klicka större.)

Mirren och Casimir kom ner och hälsade på i fredags. På kvällen är vi och lyssnar på en orgelkonsert i Skällviks kyrka med organisten Martin Riessen. Ett underbart fint program till minne av "Johan Sebastian Bachs himmelska födelsedag" 28 juli 1750 med musik uteslutande av denne mästare. 

 Jag, Mirren och Casimir i väntan på att konserten ska börja.

Martin Riessen tillsammans med vår vän Håkan Andersson, orgelfantast och f.d. orgelbyggare. Den gamla vackra Wisteniusorgeln är daterad 1762.

På lördagen går vi på promenad i Drothemskvarteren i Söderköping. Vi hinner också med en snabb runda upp till Slussen. Just så här års är stockrosorna i full blom. 

Stockrosor finns överallt i kvarteren.

Kent som tagit de flesta bilderna får vara med på ett foto.

Jag är nyfiken på de två skulpturerna i naturlig storlek som satts upp sedan jag senast gick en promenad här. Det var säkert ett år sedan eller mer. Det är fattighjonet Ingeborg Träben och fransiscanerbrodern Torsten som sitter här och samtalar. 

Hon berättar om sitt eländiga liv för munken. Trycker man på en knapp bredvid kan man höra samtalet. Det finns fortfarande en chans att gå med på en berättarvandring i kvarteren där man får höra om hus, människor och om klostret som låg här.  

Ingeborg Träben och broder Torsten. 

På Rådhustorget på väg mot Slussen. Mirren med en bamseglass. Casimir som inte gillar glass är utan. 

Min gamla målarkompis Nina har utsmyckat elskåpet med de dansande flickorna. 

Mycket folk är det som vanligt den här tiden på året uppe vid Slussen. Det är så varmt idag att man gärna håller sig i skuggan. 

Det var ett tag sen jag orkade klättra upp för alla trapporna till det lilla huset på toppen av Ramunderberget. Det finns dock en väg att vandra upp dit om man har lust. Utsikten från berget över staden är fantastisk. 

Kön till Smultronstället ringlar sig lång. Sista personen i kön kan man se längst till höger i bilden. Glassrestaurangen bjuder på de mest fantasifulla glass-skapelser man kan tänka sig. 

Jag börjar bli trött eftersom det är väldigt varmt och jag längtar hem. Dessutom har jag satt på mig ett par sockor i nylon som gör att fötterna blir väldigt heta i gympadojorna. Tyvärr har jag glömt att jag fick mina fötter mer eller mindre flådda efter att ha haft nylonsockor i skorna när vi besökte Pompeji för ett antal år sen. Som väl var klarade sig fötterna den här gången.  

Utsikt från en av de små broarna över Storån. 

Knappt att det går att se att det är en å. Det skulle behövas en rejäl muddring. Å-konsten är fortfarande kvar.

1952 Om ugglor

Till mina dagliga rutiner hör en timmes språkträning i franska med Duolingo. På denna språktjänst kan man lära sig 40 olika språk som t.ex. skotsk gaeliska eller hawaiska. Det blir snart ett beroende eftersom man kommer upp i olika nivåer beroende på hur flitig man är. 

De olika nivåerna har namn av ädelstenar och just nu befinner jag mig på den högsta - diamanten. Jag får meddelande på mobilen varje dag att någon har petat bort mig därifrån och då är det bara att sätta sig och plugga sig tillbaka igen. 

Fotot har jag tagit från min padda. (Bilderna går att klicka större.)

En uggla som heter Duo (antar att det är en kille) är den som håller i programmet. För att göra det lite extra krångligt är översättningarna till och från franska på engelska. Ofta dock inte den engelskan som jag lärde mig i skolan. Jag får fortfarande många fel på den engelska översättningen men nu har jag lärt mig att t.ex. restaurangens fönster heter the restaurant's windows och inte the windows of the restaurant som jag lärt mig tidigare.

När jag började med lektionerna var Duo une choette vilket mycket riktigt är an owl på engelska. Men sedan en tid tillbaka fick jag fel när jag översatte owl med choette. Nu hade Duo plötsligt blivit un hibou vilket är det namn på uggla jag lärt mig. Duo upplyste mig då att choette betyder owlet på engelska, som jag antar betyder liten uggla eller uggleunge. Någon som vet? Duo har tydligen vuxit sen jag började. 

Att barn gillar ugglor är inget nytt. Mitt yngsta barnbarn, Clarissa tolv år, har fåglar som sitt absolut största intresse. Framför allt är det de nio nymfparakiterna och de två gulkindade amazonpapegojorna hemma som hon älskar. Men också ugglor. Så när hon fick ett ugglepussel att lägga tog hon sig an detta med stor iver. Mirren berättade att det tog exakt en timme att få det färdigt. 

Här går det undan.

 Klart efter en timme. 

Ett annat av Clarissas stora intressen är att rita och måla. Här har hon förevigat Aron och Lisa, de två gulkindade amazonpapegojorna. 

1951 Halvårskrönika 2023 januari - juni

 Januari 

En av januaris vackra solnedgångar. (Bilderna går att klicka större.) 

Det hände tydligen inte mycket i januari i mitt liv eftersom jag bara skrev ett enda inlägg på bloggen om  en av Bonniers veckotidningar. I slutet av månaden träffades vi - mina vänner Marianne och Marianne och jag - hemma hos mig för att gå igenom och träna på vårt framträdande i Sankt Anna församlingshem.

Marianne Wik, jag och Marianne Bokblad. 

Februari

Det hände desto mer i februari. I Sankt Anna församlingshem kåserade Marianne och Marianne  om sina respektive böcker och berättade om sig själva för intresserade åhörare. Jag var med för att ackompanjera Marianne B. som skrivit texten till många fina sånger som hon också framförde. Mer om det framträdandet - Marianne och Marianne, vem är vem? -  kan man läsa här. 

 

Vi är glada över att allt har gått bra.

Den allra största tilldragelsen den månaden var vår resa till Limoux i södra Frankrike tillsammans med äldsta dottern Anna och svärsonen Jörgen. De har ett hus där som ligger några hundra meter från Place de la République. Den lilla staden är känd för två saker, sin Blanchette och sin karneval. Blanchetten - en utsökt champagne -  hade jag redan bekantat mig med under tidigare resor men karnevalen hade jag aldrig varit med om. 

Här ett foto från Place de la République där folk väntar på karnevalsparaden. 

Det kändes skönt att komma från ett kallt Sverige till ett vårvarmt Frankrike och kunna sitta ute och fika eller ta ett glas rosé. Min tjocka täckjacka var dock skön att ha på kvällen när det blev svalare. Mer om karnevalen kan man läsa här och även här.

Anna med ägaren till Le Commerce - Isabelle - framför en tavla av Anna med motiv från Limoux. 

En av de otaliga karnevalsparaderna ska strax dra igång. 

En annan stor upplevelse var att besöka Le Musée de Masques som vi aldrig tidigare besökt. Förutom alla tusentals masker fanns det också en avdelning inspirerad av Marc Chagall. Jag har skrivit två inlägg om detta fantastiska  muséum här och här. 

Det är förstås karnevalen som inspirerat grundaren av muséet att samla alla dessa masker. 

Mars

Med mars kom det snö i mängder. Långt till våren här hemma. 

Kent har gjort fotspår i snötäcket för att fylla på solrosfrön till fåglarna. 

Vår nya kyrkoherde, Emma Renhorn, invigdes av biskopen i Linköpings stift, Marika Markovits.

April

Det blev ett kort men efterlängtat besök av Mirren och alla de tre yngsta barnbarnen i slutet av april. Caspar hade då tackat ja till en plats i Adolfs Fredriks musikklasser, som jag berättat om i ett tidigare inlägg.  Men även denna gång ångrade han sig och valde att fortsätta att gå på musikskolan Lilla Akademien. Man vet vad man har men inte vad man får. Kompisarna på Lilla drog förstås. 

Det blev lasagne - som vanligt -  på fredagskvällen. Kent, Caspar, Clarissa, Casimir och Mirren. (Clarissa har problem med störande ljud i allmänhet, därav hörlurarna.)

Casimir spelar finalsatsen på Guilmants orgelsonat i d-moll på orgeln hemma.

Maj

Ett måste varje år är ett besök i Rhododendrondalen med fika på Färgargården. Vädret denna Kristi Himmelsfärdsdag var fantastiskt. Men jag tar nog med Rullan nästa år då det börjar bli jobbigt att gå med stavar. I synnerhet om man ska ha handväska med sig. Den kan man ju bara stoppa ner i korgen på rollatorn.

Kent framför en blommande rhododendronbuske.

Lille Charlie, mitt tredje barnbarnsbarn, firades med namngivningsfest i det nybyggda klubbhuset Dagsbergsvallen i Dagsberg någon mil från Norrköping. Det var roligt att få träffa nära och kära som jag inte träffat på länge. 

Jag tillsammans med mitt barnbarn Bella och barnbarnsbarnet Frans. Sonen Kalle skymtar längst till höger. 

Juni

På min födelsedag 19 juni kom Mirren och pojkarna och överraskade. Tillsammans tog vi en promenad i Söderköping. Det var första gången jag tog med mig Rullan till vår lilla stad. Det gick alldeles utmärkt att promenera med den. Den är ett förträffligt hjälpmedel för mig som har det jobbigt med balansen. Jag tyckte min mamma var lite fånig när hon sa att den som uppfann rollatorn borde få nobelpris. Numera har jag full förståelse.

Casimir, Mirren och Caspar. Båda pojkarna har vuxit om sin mamma som är 168 cm lång.

Rullan fick även följa med nästa gång vi åkte in till Söderköping för att gå en kvällspromenad. Det var en tisdagskväll med kanaldans som var i full gång på kanalkajen. 

Jag avslutar den här krönikan med en av Marianne Wiks fina dikter. 

Dagarna månaderna åren

springer iväg

medan vi släpar benen efter oss

Hinner inte med

1950 Ode till en rollator.

I tisdags kväll ställde vi bilen på Söderköpings Brunns parkeringsplats och tog vägen genom brunnsparken upp mot kanalen och Slussen. 

Söderköpings Brunn har anor sen 1719 då länets läkare Magnus Gabriel von Block upptäckte Sankt Ragnilds källa. (Kent tog alla bilder i inlägget. De går att klicka större.) 

Något som vi först trodde var en skrothög i Brunnsparken visade sig vara ett konstverk. En väldigt originell och fantasifull skulptur i alla fall. 

Digital hydra i fablernas värld av Olav Lunde.

Trots att klockan var sju på kvällen strålade solen fortfarande och någon användning av min medhavda jacka fick jag inte. 

I den lilla Brunnskyrkan är det gudstjänster på söndagskvällarna. Många väljer också att gifta sig där och sedan ha sin bröllopsmiddag på Brunnen. Själv har jag spelat där många gånger.

Storån som går parallellt med Göta Kanal. 

Det var lugnt och stilla tills vi kom upp till kanalbanken. Då kryllade det fullkomligt av folk och dova toner hördes på avstånd. Jag hade totalt glömt att det är kanaldans varje tisdagskväll. 

På väg mot dansbanan på kajen. 

Det var många som passade på att ta en svängom på Kanalscenen - mest 60-plussare - till tonerna av Kjellez  dansband. En och annan ungdom också. 

Härligt att få hålla om varandra som förr i världen. Under pandemiåren var kanaldansen inställd. 

Ville man inte dansa kunde man få sig en bit mat på någon av de många restaurangerna på kajen. 

Vi lämnade dock folkvimlet efter en titt på dansen och gick vidare ner mot Rådhustorget. 

Det gamla rådhuset där konstnärerna i BlandArt huserar. Om deras konst i Storrån berättade jag i mitt tidigare inlägg. 

Blommor på Rådhustorget.

Utsikt från bron över till Storgatan med Sankt Laurentii kyrka i fonden. Storån håller på att växa igen.

Det var nästan folktomt på Storgatan till skillnad mot vid Slussen. Men på hemvägen mötte vi i alla fall vännen Marianne Wik med  maken Kjell. Hon är poet och expert på Östgötadialekten som hon reser runt och håller föredrag om. 

De hade just varit och handlat. Hon blev förvånad när hon såg att jag drog en  rollator. Jag har ju till slut accepterat att gå omkring med Rullan även i Söderköping eftersom jag går så mycket bättre då. Marianne överraskade mig med att läsa sin dikt om just - en rollator. 

Kjell. Marianne och jag blir förevigade. 

Här kommer dikten som jag kallar för Ode till en rollator. Titeln är egentligen: Framtidstanke.

Åh, ge mig en häftig rollator

en med glitter och paljetter på

och en liten behändig karl

som jag kan ha i korgen

när jag ska ut och gå. 

Om man vill höra Marianne själv läsa den kan man klicka på den här länken. 

https://youtube.com/shorts/QImWJZc1SW4?feature=share

1949 Kvällspromenad i Söderköping

Mirren och Caspar kom och hälsade på i helgen. På söndagen regnade det hela dagen men till kvällen höll det upp. Vi beslutade oss då för att åka in och gå en kvällspromenad i vår lilla stad. Det var helt underbart friskt efter regnet men ändå varmt. Jag passade också på att inviga min nya rollator, med vilken jag kan gå lika bra som förr i världen undantagandes på kullerstensgator. Men där är det ju svårt att gå med högklackat också. 

På väg mot Slussen. (Kent har tagit nästan alla bilder i inlägget. De går att klicka större.) 

Med undantag av några få som var ute och rastade sina hundar var det nästan helt folktomt i stan.

Inte en kotte så långt man kan se på Hagatorget. 

Jag var nyfiken på Å-konsten som har blivit en tradition sedan några år. Konstnärerna i BlandArt som har sina ateljéer i det gamla rådhuset får placera några av sina konstverk i Storån, som rinner genom Söderköping. 

Utsikt från bron vid Rådhustorget. 

1. Åbäddat. 2. Aicha och Carl Anders Nabilay (?). 3. Näckros. 4. Jordgubb, päron och citron. 5. Super, Duper, Duck and the Dynamic Duo. 6. Å-djuret. 7. Peace-dreams.

Åbäddat.

Vi går vidare upp till Slussen och Göta kanal. Trots att klockan inte är mer än 8 på kvällen verkar det som om om folket ombord på segelbåtarna hade gått och lagt sig. Det försiggår inget som helst nattliv vid kajen eller ombord på båtarna. Caféerna och restaurangerna är stängda, kanske man tar igen sig på söndagen efter lördagskvällen?

Caspar i röd tröja är den enda människa man ser på kajen. 

Fortfarande vått på kajen. 

Gräset vid Slussen har tagit stryk av torkan som synes.

Stilla flyter Göta Kanal. 

Det visade sig att det går alldeles utmärkt att ta sig fram genom Söderköping med Rullan, som hon heter. I alla fall när det är folktomt. I vanliga fall när vi promenerar i stan brukar jag ha stavarna med. Men det är så mycket enklare med Rullan så det får nog bli hon som får följa med i fortsättningen. Man kan inte begära att man ska kunna gå som en tonåring när man - som jag - fyller 87 idag. 

Kent är för en gångs skulle med på bilden.