En av januaris vackra solnedgångar. (Bilderna går att klicka större.)
Det hände tydligen inte mycket i januari i mitt liv eftersom jag bara skrev ett enda inlägg på bloggen om en av Bonniers veckotidningar. I slutet av månaden träffades vi - mina vänner Marianne och Marianneoch jag - hemma hos mig för att gå igenom och träna på vårt framträdande i Sankt Anna församlingshem.
Marianne Wik, jag och Marianne Bokblad.
Februari
Det hände desto mer i februari. I Sankt Anna församlingshem kåserade Marianne och Marianne om sina respektive böcker och berättade om sig själva för intresserade åhörare. Jag var med för att ackompanjera Marianne B. som skrivit texten till många fina sånger som hon också framförde. Mer om det framträdandet - Marianne och Marianne, vem är vem? - kan man läsa här.
Vi är glada över att allt har gått bra.
Den allra största tilldragelsen den månaden var vår resa till Limoux i södra Frankrike tillsammans med äldsta dottern Anna och svärsonen Jörgen. De har ett hus där som ligger några hundra meter från Place de la République. Den lilla staden är känd för två saker, sin Blanchette och sin karneval. Blanchetten - en utsökt champagne - hade jag redan bekantat mig med under tidigare resor men karnevalen hade jag aldrig varit med om.
Här ett foto från Place de la République där folk väntar på karnevalsparaden.
Det kändes skönt att komma från ett kallt Sverige till ett vårvarmt Frankrike och kunna sitta ute och fika eller ta ett glas rosé. Min tjocka täckjacka var dock skön att ha på kvällen när det blev svalare. Mer om karnevalen kan man läsa häroch även här.
Anna med ägaren till Le Commerce - Isabelle - framför en tavla av Anna med motiv från Limoux.
En av de otaliga karnevalsparaderna ska strax dra igång.
En annan stor upplevelse var att besöka Le Musée de Masques som vi aldrig tidigare besökt. Förutom alla tusentals masker fanns det också en avdelning inspirerad av Marc Chagall. Jag har skrivit två inlägg om detta fantastiska muséum här och här.
Det är förstås karnevalen som inspirerat grundaren av muséet att samla alla dessa masker.
Mars
Med mars kom det snö i mängder. Långt till våren här hemma.
Kent har gjort fotspår i snötäcket för att fylla på solrosfrön till fåglarna.
Vår nya kyrkoherde, Emma Renhorn, invigdes av biskopen i Linköpings stift, Marika Markovits.
April
Det blev ett kort men efterlängtat besök av Mirren och alla de tre yngsta barnbarnen i slutet av april. Caspar hade då tackat ja till en plats i Adolfs Fredriks musikklasser, som jag berättat om i ett tidigare inlägg. Men även denna gång ångrade han sig och valde att fortsätta att gå på musikskolan Lilla Akademien. Man vet vad man har men inte vad man får. Kompisarna på Lilla drog förstås.
Det blev lasagne - som vanligt - på fredagskvällen. Kent, Caspar, Clarissa, Casimir och Mirren. (Clarissa har problem med störande ljud i allmänhet, därav hörlurarna.)
Casimir spelar finalsatsen på Guilmants orgelsonat i d-moll på orgeln hemma.
Maj
Ett måste varje år är ett besök i Rhododendrondalen med fika på Färgargården. Vädret denna Kristi Himmelsfärdsdag var fantastiskt. Men jag tar nog med Rullan nästa år då det börjar bli jobbigt att gå med stavar. I synnerhet om man ska ha handväska med sig. Den kan man ju bara stoppa ner i korgen på rollatorn.
Kent framför en blommande rhododendronbuske.
Lille Charlie, mitt tredje barnbarnsbarn, firades mednamngivningsfesti det nybyggda klubbhuset Dagsbergsvallen i Dagsberg någon mil från Norrköping. Det var roligt att få träffa nära och kära som jag inte träffat på länge.
Jag tillsammans med mitt barnbarn Bella och barnbarnsbarnet Frans. Sonen Kalle skymtar längst till höger.
Juni
På min födelsedag 19 juni kom Mirren och pojkarna och överraskade. Tillsammans tog vi en promenad i Söderköping. Det var första gången jag tog med mig Rullan till vår lilla stad. Det gick alldeles utmärkt att promenera med den. Den är ett förträffligt hjälpmedel för mig som har det jobbigt med balansen. Jag tyckte min mamma var lite fånig när hon sa att den som uppfann rollatorn borde få nobelpris. Numera har jag full förståelse.
Casimir, Mirren och Caspar. Båda pojkarna har vuxit om sin mamma som är 168 cm lång.
Rullan fick även följa med nästa gång vi åkte in till Söderköping för att gå en kvällspromenad. Det var en tisdagskväll med kanaldans som var i full gång på kanalkajen.
Jag avslutar den här krönikan med en av Marianne Wiks fina dikter.
I tisdags kväll ställde vi bilen på Söderköpings Brunns parkeringsplats och tog vägen genom brunnsparken upp mot kanalen och Slussen.
Söderköpings Brunn har anor sen 1719 då länets läkare Magnus Gabriel von Block upptäckte Sankt Ragnilds källa. (Kent tog alla bilder i inlägget. De går att klicka större.)
Något som vi först trodde var en skrothög i Brunnsparken visade sig vara ett konstverk. En väldigt originell och fantasifull skulptur i alla fall.
Digital hydra i fablernas värld av Olav Lunde.
Trots att klockan var sju på kvällen strålade solen fortfarande och någon användning av min medhavda jacka fick jag inte.
I den lilla Brunnskyrkan är det gudstjänster på söndagskvällarna. Många väljer också att gifta sig där och sedan ha sin bröllopsmiddag på Brunnen. Själv har jag spelat där många gånger.
Storån som går parallellt med Göta Kanal.
Det var lugnt och stilla tills vi kom upp till kanalbanken. Då kryllade det fullkomligt av folk och dova toner hördes på avstånd. Jag hade totalt glömt att det är kanaldans varje tisdagskväll.
På väg mot dansbanan på kajen.
Det var många som passade på att ta en svängom på Kanalscenen - mest 60-plussare - till tonerna av Kjellez dansband. En och annan ungdom också.
Härligt att få hålla om varandra som förr i världen. Under pandemiåren var kanaldansen inställd.
Ville man inte dansa kunde man få sig en bit mat på någon av de många restaurangerna på kajen.
Vi lämnade dock folkvimlet efter en titt på dansen och gick vidare ner mot Rådhustorget.
Det gamla rådhuset där konstnärerna i BlandArt huserar. Om deras konst i Storrån berättade jag i mitt tidigare inlägg.
Blommor på Rådhustorget.
Utsikt från bron över till Storgatan med Sankt Laurentii kyrka i fonden. Storån håller på att växa igen.
Det var nästan folktomt på Storgatan till skillnad mot vid Slussen. Men på hemvägen mötte vi i alla fall vännen Marianne Wik med maken Kjell. Hon är poet och expert på Östgötadialekten som hon reser runt och håller föredrag om.
De hade just varit och handlat. Hon blev förvånad när hon såg att jag drog en rollator. Jag har ju till slut accepterat att gå omkring med Rullan även i Söderköping eftersom jag går så mycket bättre då. Marianne överraskade mig med att läsa sin dikt om just - en rollator.
Kjell. Marianne och jag blir förevigade.
Här kommer dikten som jag kallar för Ode till en rollator. Titeln är egentligen: Framtidstanke.
Åh, ge mig en häftig rollator
en med glitter och paljetter på
och en liten behändig karl
som jag kan ha i korgen
när jag ska ut och gå.
Om man vill höra Marianne själv läsa den kan man klicka på den här länken.
Mirren och Caspar kom och hälsade på i helgen. På söndagen regnade det hela dagen men till kvällen höll det upp. Vi beslutade oss då för att åka in och gå en kvällspromenad i vår lilla stad. Det var helt underbart friskt efter regnet men ändå varmt. Jag passade också på att inviga min nya rollator, med vilken jag kan gå lika bra som förr i världen undantagandes på kullerstensgator. Men där är det ju svårt att gå med högklackat också.
På väg mot Slussen. (Kent har tagit nästan alla bilder i inlägget. De går att klicka större.)
Med undantag av några få som var ute och rastade sina hundar var det nästan helt folktomt i stan.
Inte en kotte så långt man kan se på Hagatorget.
Jag var nyfiken på Å-konsten som har blivit en tradition sedan några år. Konstnärerna i BlandArtsom har sina ateljéer i det gamla rådhuset får placera några av sina konstverk i Storån, som rinner genom Söderköping.
Utsikt från bron vid Rådhustorget.
1. Åbäddat. 2. Aicha och Carl Anders Nabilay (?). 3. Näckros. 4. Jordgubb, päron och citron. 5. Super, Duper, Duck and the Dynamic Duo. 6. Å-djuret. 7. Peace-dreams.
Åbäddat.
Vi går vidare upp till Slussen och Göta kanal. Trots att klockan inte är mer än 8 på kvällen verkar det som om om folket ombord på segelbåtarna hade gått och lagt sig. Det försiggår inget som helst nattliv vid kajen eller ombord på båtarna. Caféerna och restaurangerna är stängda, kanske man tar igen sig på söndagen efter lördagskvällen?
Caspar i röd tröja är den enda människa man ser på kajen.
Fortfarande vått på kajen.
Gräset vid Slussen har tagit stryk av torkan som synes.
Stilla flyter Göta Kanal.
Det visade sig att det går alldeles utmärkt att ta sig fram genom Söderköping med Rullan, som hon heter. I alla fall när det är folktomt. I vanliga fall när vi promenerar i stan brukar jag ha stavarna med. Men det är så mycket enklare med Rullan så det får nog bli hon som får följa med i fortsättningen. Man kan inte begära att man ska kunna gå som en tonåring när man - som jag - fyller 87 idag.
Omslagsbilden av Germaine Michel. (Bilderna går att klicka större.)
Det som slår mig varje gång jag läser mina gamla tidningar är hur lätt texten är att läsa trots att det just idag är 95 år sedan detta nummer utgavs. Det är bara verbens pluralformer som stör och ett och annat ord ibland som sällan (aldrig?) används numera. Som "klämmig" och "med furor". (Betoningen på den sista stavelsen.)
Egentligen är det bara SÄTTET som man skriver på som skiljer sig från dagens tidningsartiklar. Detta är för det mesta rakt på sak och inte så tillkrånglat och med så många språkliga krusiduller som på den tiden. Meningarna är ibland otroligt långa. Krönikorna känns- med ett dåtida ord - skojfriska och raljerande
Som vanligt finns det frågespalter med juridiska, hygieniska och allsköns allmänna frågor, som här nedan.
Kung Gustaf V fyllde 70 år den 16 juni.
Ännu ett resebrev från en av mina absoluta favoritillustratörer - Einar Nerman- som vid den här tiden bodde i London. Jag citerar: "Annat är det här i landet (än hemma i Sverige, min anm.) Här blomstrar varietén mer än någonsin. Engelsmannen njuter i full drag när t.ex. Harry Lauder sjunger sina skotska kupletter eller när den genialiske musikclownen Grock spelar något vansinnigt på något ännu vansinnigare instrument."
Grock var kanske en inspiratör för Victor Borge?
Ett nordiskt studentmöte i Stockholm äger rum i dagarna.
"Ånyo ha representanter för de nordiska broderfolken samlats för att befästa de förbindelser, vilka uppstodo under den gamla skandinavismens dagar. De ord som under tillbakablickandet på detta historiska och högtidliga möte under några snabbt förflutna junidagar i år först vilja tränga sig fram ur ett internordiskt bröst äro:
- Hur var studenskorna? " ( Ni kanske förstår vad jag menar med ett tillkrånglat språk ?)
Det är här som ordet "klämmig" kommer in. "Finländskorna voro de sötaste, norskorna de klämmigaste, danskorna de intelligentaste och svenskorna de stilfullaste". Inte något för dagens feminister...
Mötet öppnades i Konserthuset och ärkebiskop Nathan Söderblom "höll ett vist, kvickt, glänsande, i sann mening humanistiskt tal, säkerligen det bästa som hörts på många år i akademiska kretsar." En orkester spelade under Oscar Lindberg (han med Fäbodpsalmen antar jag) och även studentsångarna framträdde. Efteråt följde en bankett på Royal "som var så talrikt besökt att man måste stå stilla på en och samma fläck om man ville dansa".
När teatrarna slår igen flyttar Thalia ut i det gröna. Här är bilder från Vanadislundens friluftsteater, Hagateatern, Skansens friluftsteater och Tantolundens friluftsteater. Bilden högst upp till höger visar en scen på Hagateatern, från Hennes lilla majestät, Karl Gerhards debut som lustspelsförfattare tio år tidigare.
Tidningen är som vanligt full av annonser. Här är en från Nyborgs Yllefabrik i Norrköping som lades ner på femtiotalet vilket gjorde att massor av människor blev arbetslösa.
En bild som alla kan ha råd med, står det i annonsen nedan. Jag undrar det eftersom 7.100 kr 1928 motsvarar 243.351 kr och 6.500 kr 222.786 kr. enligt prisomräknaren.
Trots att jag är tredubbelt gammelfarmorhar jag barnbarn som fortfarande går i grundskolan. Clarissa går i åk 5, Caspar i åk 7 och Casimir i åk 9. Eftersom det är lite speciellt med att sluta nian, ville vi förstås vara med om Lilla Akademiens våravslutning även i år. Alla barnen går på denna musikskola. Det är en stor upplevelse att få vara med där barnen börjar sjunga i stämmor redan på lågstadiet.
Aron och Lisa, de två gulkindade amazonpapegojorna, är nyfikna. (Kent tog de flesta bilderna, som går att klicka större.)
Vi välkomnades med en fantastisk (vegetarisk förstås) smörgåstårta.
Vi åkte upp till Stockholm ganska sent på torsdagskvällen och möttes av Mirren, barnen och alla fåglarna. Två gulkindade amazonpapegojor och åtta nymfparakiter. Och även med en fantastisk smörgåstårta. Avslutningen var klockan 10 morgonen därpå i Sankt Matteus kyrka, men vi var där redan vid niotiden och fick vara med när gymnasieeleverna repeterade.
Sankt Matteus kyrka är väldigt vacker.
Christian, Mirren och jag innan kyrkan började fyllas av alla skolelever.
En kvart före klockan 10 började eleverna (som hade börjat med avslutning i sina klassrum) strömma in i kyrkan och det blev trångt om saligheten. Eftersom jag har svårt att gå fick Kent och jag en utmärkt plats längst bak i kyrkan, medan övriga anhöriga fick vara på läktaren eller stå utmed väggen. Mirren och Christian utgjorde också undantag eftersom de var föräldrar till en nia.
Niorna och studenterna fick var sin ros av de små eleverna i förskoleklassen. Casimir trea från vänster i andra raden. Han sticker ut med sitt långa hår.
Någon blomstertid som kommer blev det inte denna gång men väl många verser av En vänlig grönskasrika dräkt, där församlingen också fick vara med på ett hörn. Hur det lät kan man höra på videon i slutet. Som vanligt höll prästen tal och även rektorn. Den största upplevelsen för mig var avslutningssången av Georg Riedel och med text av Barbro Lindgren - Vi är blommor. Det var inte bara jag som hade tårar i ögonen. Sången finns också att lyssna på i slutet av inlägget.
Caspar på väg hem från avslutningen.
Clarissa (till höger) med kompisen Sofia. (Mirrens bild.)
Barnens orgellärare Roberta tillsammans med Mirren utanför kyrkan.
Clarissa har tagit sig an fruktfatet och Caspar det kallskurna.
Väl hemma igen bjöds vi på en härlig buffé med potatisgratäng, kallskuret, ostbricka, humus och fruktfat tillsammans med farmor Ingrid, farfar Bosse och Christians bror Anders. Till kaffet serverades två hemgjorda delikata budapesttårtor som jag tyvärr glömde att ta kort av.
Buffébordet hemma. De gula lapparna på spegeln antar jag är ditsatta för att inte fåglarna ska flyga in där. (Mirrens bild.)
Glad stämning vid matbordet. (Mirrens bild.)
Vi säger hej då till Casimir, som ska åka till Kungsholms kyrka och sjunga i Stockholms gosskör. Alla som tidigare sjungit i kören har samlats till en gemensam konsert. Casimir som tidigare sjungit sopranstämman i kören är nu andra bas (!).
En vänlig grönskas rika dräkt sjungen av eleverna på Lilla Akademien där även församlingen fick vara med på en vers. Om man scrollar fram till 2.10 så är även församlingen med och sjunger.
Den underbara sångenVi är blommor med musik av Georg Riedel och text av Barbro Lindgren. Här kan man scrolla fram till 1.35 (om man inte orkar höra hela sången) där alla skolans elever deltar. Det är rätt fantastiskt att alla har lärt sig alla stämmor i sångerna utantill. Inga pärmar här inte! (Eftersom jag hade både Mirren och Kent som spelade in bredvid mig kunde jag inte få med hela kören.)
Barbro Lindgrens text:
Vi är
blommor driv oss varsamt. Vi är jordens hopp. Låt oss växa vilda och få gå i knopp. Vi är blommor, bryt oss inte. Gränslös är vår glöd. Låt oss växa fria
utan våld och död. Ge oss mod att våga glädjas, glädjas tusenfallt. Lita på oss
ge oss värme för där ute är så kallt. Vi är ...
En kommentar som jag fick igår till en video på Youtube och som jag la ut för sex år sen, fick mig att tänka på ett evenemang 2017. Videon är från treornas klasskonsert på Lilla Akademien. Casimir, äldst av mina tre yngsta barnbarn, var med då och spelade gitarr.
Klasskonsert i åk 3 på Lilla Akadmien i maj 2017. Casimir i kostym och blomsterkrans och Samuel i väst med fluga. (Bilderna går att klicka större.)
Man kan inte annat än förvåna sig över hur fantastiskt duktiga barnen redan är som nioåringar. Samuel, som spelar solo i första versen av Idas sommarvisa, var redan då en stjärna på trumpet. Idag spelar han bland annat i Lilla Akademiens jazzband och hoppar även in i olika orkestrar. Casimir kan man se längst till höger på videon där han sitter med en blomsterkrans i håret och spelar gitarr.
Det var på den tiden jag gick utan vare sig stavar eller käpp och kunde ensam ta mig till Stockholm med Flixbus och sen åka vidare till Mirren (som då bodde på Norrtullsgatan) med tunnelbana och buss. Vilket är helt otänkbart för mig idag tyvärr.
Casimir på väg till klasskonserten med lillebror Caspar, som då gick i ettan.
Casimir är idag 15 år, går i nian och är en skicklig organist. Efter att ha börjat med orgeln som biinstrument övergav han gitarren helt. Idag har han spelat ett flertal konserter i olika kyrkor och även jobbat som vikarierande kyrkomusiker vid gudstjänster.
